Minnet av en tragedi

Om några dagar är det årsdagen av en tragedi som drabbade Isle of Lewis, en ö som - vilket framgått av dem som läst mina bloggskriverier - också annars fått sin beskärda del av elände.

Nyårsafton 1918 satte fartyget An Iolaire (gaeliska för Örnen) ut från Kyle of Lochalsh på skotska fastlandet. Ombord fanns soldater som överlevt helvetet i skyttegravarna på västfronten, hemförlovats och nu äntligen - trodde de - skulle få se sina nära och kära på Lewis. Fartyget styrde mot Stornoway i dåligt väder och 02:30 på nyårsdagen 1919 körde det, endast en mile från hamnen i Stornoway, på de fruktade klipporna Beasts of Holm.

Fartyget sjönk och av de 280 personerna ombord drunknade 205, av vilka 181 var öbor. Det här är de officiella siffrorna, men eftersom fartyget var överlastat kan dödssiffran i själva verket vara större. Det här är den nästvärsta fartygsolyckan i Storbritannien i fredstid (den värsta drabbade ett danskt fartyg som hette s/s Norge) och likaså den nästvärsta fredstida olyckan med ett brittiskt fartyg (den värsta var Titanic). På Lewis talas ännu om hur sörjande kvinnor gick omkring för att söka efter sina mäns eller söners kroppar som hade spolats upp på strand.

Den här tragedin har gett upphov till flera sånger. En av dem, som just heter An Iolaire, finns på min kompis Calum Martins skiva. Men det är hans dotter, Isobel Ann Martin, som sjunger tillsammans med Nicolson Institute Choir (NI är den stora secondary school i Stornoway, där Calum varit musiklärare). Här kommer den på YouTube, med undervattensbilder.