
– Jag kommer att blogga om vårt nya hem och hoppas kunna inspirera och uppmuntra människor att våga ta steg för att uppfylla sina drömmar.
Markus
Hej! Jag heter Markus, är 28 år och är sedan förra augusti gift med min Laure-lej. Jag studerar teologi och brinner för musik, dans och karate. Jag spelar saxofon, flöjt, djembe (afrikansk trumma) och övar mig bland annat i mongolisk övertonssång ("khöömii"). Mitt debutalbum, "Howl of the wolf", som innehåller alla dessa element, är på slutrakan och jag siktar på att ge ut det inom några veckor. Det är mest på skoj, men ändå! :)
Laura och jag började studera teologi vid ÅA i samma årskurs. Vår relation höll sig på den tiden inom den goda vänskapens ramar. Efter fyra studieår tog jag paus i studierna, jobbade som kryssningsfotograf ombord på Viking Line's m/s Gabriella och träffade där Laura på nytt efter en tid av paus i vårt umgänge. Vår relation tog direkt en ny vändning och sedan gifte vi oss. De som känner oss vet att den vägen haft många kurvor, alltför många för att berätta om i denna text. Det får här räcka med att berätta att Laura är den största gåvan efter Jesus som Gud har givit mig, hon är min Ezer Kenegdo och jag är en lycklig och välsignad man.
I samband med den nya vändningen vår relation tagit, började jag allt oftare hänga i palatset. Jag rördes av den värme och gemenskap som där fanns, och började mer och mer betrakta gemenskapen som min familj. Jag hade nyligen kommit till tro och vandrade fortsättningsvis i djupt mörker. Det stöd jag då i palatset fick ta emot var en välsignelse. Evangelisten Johannes säger det väl: "Genom att ni älskar varandra ska människorna förstå att ni är mina efterföljare." (Johannes 13:35 BSV)
Nu har jag varit fast palatsbo redan i några år, och tacksamheten för vår gemenskap finns kvar och växer. Sammansättningen har ändrat en aning, vi har flyttat och varje dag är ny. Herren är den samme. Hans kärlek är murbruket som håller ihop palatsets stenar, och Han är Ljuset som vi får växa och mogna i. Utan Honom skulle detta boende inte vara möjligt. I ett boende som detta finns många utmaningar. Vi är alla brustna människor och i och med att vi lever så nära inpå varandra i vårt palats blir dessa våra sår och ärr en väsentlig faktor. "Så som ni har blivit förlåtna, så ska ni förlåta.", "Just love each other - sooner or later you will like it." Dessa är texter som funnits på vårt kylskåp och ovanför vår spisfläkt. Att få tjäna varandra och fungera som kanaler för helande kärlek och växa tillsammans - ja: jag är helt enkelt så lycklig för detta ställe, denna familj, där jag ges möjligheten att leva ut det som Jesus undervisade, och växa i kärlek till Gud, mig själv och mina bröder och systrar!