Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

"Efter resan till Kenya stärktes min längtan ytterligare"

MISSIONSFÄLTET.

Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya.

9.10.2024 kl. 11:42

Natalie Björkstrand deltog i Safari-24, en fyra veckors gruppresa för ungdomar till Evangeliföreningens missionsfält i Kenya.

– Gruppen bestod av 23 ungdomar, som var mellan 16 och 23 år gamla. Jag är 16 och var yngst, berättar hon.

Till vardags går hon i årskurs två i Vasa övningsskolas gymnasium.

I Kenya bekantade sig gruppen med missionsfältet på olika håll i landet. De besökte Maralal där man håller på att översätta Bibeln till samburu, barnhemmet Betesda i Nakuru, Kisumu, Atemo, Rukongo, viltreservatet Masai Mara och huvudstaden Nairobi.

Under besöket fick de bland annat hålla söndagsskola, barnläger, visa Jesusfilmen ute i bushen, göra skolbesök och diakonala hembesök samt delta i gudstjänster.

– Det absolut bästa med resan var att träffa lokala människor. Det var jättekul. De var öppna på ett sätt vi inte är i Finland. Alla var intresserade av att höra vad man hade att berätta.

Kvinnorna i Kenya höll sig lite mer i bakgrunden. Men Natalie fick kontakt med flera yngre kvinnor som talade ganska bra engelska.

– Vi hade lärt oss lite swahili, luo och samburu på en förberedelsehelg innan resan så vi kunde säga hej och sånt. De var glada över att vi hade försökt lära oss lite av deras språk.

Under resan mötte hon flera situationer som överraskade henne på olika sätt.

– En sak som vi alla tyckte var lite rolig, och som vi inte hade väntat oss, var en man kom med en levande höna till kollekten. Det var väldigt fint att se att man kan ge det man har i stället för pengar. I slutet av gudstjänsten auktionerades hönan ut.

Hon var också med om ett diakonalt hembesök till en man som sades vara svag.

– Under besöket kommer det fram att han inte varit i kyrkan på några söndagar och därför ansågs vara svag. Jag tyckte det var fint att det var en tillräcklig orsak till ett hembesök. I Finland är tröskeln inte lika låg. Jag tänker att det är viktigare att få samtala med någon om livet efter döden än att få hjälp med problemen här eftersom evigheten står på spel.

Resan stärkte hennes tro.

– Under hela min uppväxt har jag har alltid trott. I skriftskolan så stärktes tron ytterligare och där väcktes faktiskt en längtan att få läsa Bibeln mera. Efter den här resan stärktes den längtan ytterligare. När jag kommer hem från skolan ser jag fram emot att få läsa Bibeln.



Hon har förändrats

Natalie säger att hon förändrats ganska mycket som person under resan.

– När den kom som en möjlighet anmälde jag mig direkt. Under den allra första gudstjänsten som vi deltog i kände jag riktigt hur tårarna kom. Jag kände att det här är vad jag vill göra. Det var en fin stund.

Nu jobbar hon vidare mot sin kallelse.

– Om Gud vill så far jag ut någon gång igen.

Hon intresserar sig mest för barn.

– Jag funderar på att börja utbilda mig till klasslärare. Kanske, om jag får möjlighet, tar jag ett mellanår och går en bibelskola där man kan göra praktik som missionär. Men jag tänker ta det som det kommer och se vad Gud har för planer för mig.

Hon hann också uppleva lite av missionärslivets skuggsida i Kenya.

– Jag blev stucken av någon slags geting och fick en allergisk reaktion. Området runt sticket började domna. Vi tog en Kyypakkaus (kortison mot orm-och insektsbett, red. anm.) för att det skulle lugna sig. Ett dygn senare började mina fötter krampa ganska hårt och vi åkte till sjukhuset i Kisumu. Det tog ganska länge innan det redde upp sig. Vi var på nytt till sjukhuset i Nairobi senare på resan. Men jag var inte rädd eller någonting. Jag kände att det är en mening med det här också.

Text: Johan Sandberg