”He e ju rolit dehe!!” Jag minns ännu dessa ord som om det var igår, även om det är x antal år sedan de yttrades. Orden kom från en konfirmandpojke, mitt under ett lektionspass som jag som sommarteolog höll på vinden på lägergården Jonnsborg i Sideby. Tydligen kom det som en stor positiv överraskning för denne pojke att skriftskola och kristen undervisning faktiskt kan vara någonting roligt, och han var tvungen att spontant kungöra det inför oss alla. Jag blev väldigt glad och uppmuntrad själv av denna replik, och hela lektionen var det en varm och härlig gemenskap och känsla i denna konfirmandgrupp. Det var precis så som man som präst önskar sig att församlingslivet alltid skulle vara, det var precis så som det ska vara där Guds rike är nära: en öppen, glad, positiv, kärleksfull och frigörande gemenskap!
När blev du själv senast uppmuntrad av någon? När sa någon senast något positivt till dig, berömde dig för någonting? Förhoppningsvis ganska nyligen. Bibeln talar en del om vikten av uppmuntran. Till exempel i Hebreerbrevet står det så här: ”Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.” (Hebr. 10:24–25)
I detta endast två verser korta bibelcitat nämns uppmaningen ”uppmuntra varandra” två gånger. Det måste betyda att det på riktigt är viktigt att vi kristna uppmuntrar varandra! Men hur är det med oss själva? Hur är procentfördelningen: Ger vi 95 procent kritik och 5 procent uppmuntran? Eller fördelar vi ganska fifty-fifty med klagomål och positiv respons? Utan att på något sätt brösta upp mig själv eller tro att jag själv är någon världsmästare i uppmuntran, så tror jag att vi alla som kristna kan må bra av att tänka efter lite på denna punkt. För Guds Ord är nog tydligt här. Det finns ingen bibelvers där vi fått uppmaningen ”klaga på varandra!” eller ”kritisera varandra!” Däremot nog många bibelverser där vi uppmanas att tänka och tala gott om andra och älska och uppmuntra andra. Vi är kallade att som Guds barn lyfta upp varandra, inte trycka ner varandra. Så kanske vi får sikta på procentfördelningen 95 procent uppmuntran och 5 procent kritik? Jag tror det är ett bra mål, även om vi inte skulle lyckas verkställa det till fullo.
I min tjänst som kyrkoherde och i mitt eget liv har det ofta varit just en medmänniskas ord av uppmuntran och bekräftelse som har gett mig precis det tillskott av kraft jag behövt under perioder då jag känt mig trött och nedtyngd. Jag tror aldrig vi behöver vara rädda för att det ska bli för mycket uppmuntran. Vi behöver alla bli sedda, bekräftade och få höra att vi är bra på något. Lyckas vi ens någorlunda med att vara uppmuntrare istället för kritiker så blir församlingslivet attraktivt och underbart. Då känner vi smaken av Guds rike och får lov att glatt utbrista: ”He e ju rolit dehe!”