Marika Torp växte upp i Reso i en finskspråkig familj. När hon var sjutton flyttade hon till Sverige och bodde där i fem år. Som en musikalisk person började hon snabbt tala rikssvenska. Sedan hade hon paus från svenskan i 18 år.
– När jag sedan började tala svenska här i Finland igen fick jag lära mig språket på nytt, och samtidigt gick jag medvetet in för att försöka låta mer som finlandssvensk än rikssvensk, säger hon.
Hon utbildade sig först till ingenjör i bioteknik, men har inte jobbat som ingenjör, utan i ett laboratorium som utför diagnostiska laboratorietest och vid ett forsknings- och utvecklingslaboratorium där man utvecklar diagnostiska snabbtest.
– Men jag tyckte inte om att pendla till huvudstadsregionen från min hemort, Lojo. det kändes långt att köra varje dag.
Dessutom hade hon känt en kallelse till själavård sedan år 2011, predikat i sin hemförsamling, varit gruppledare vid själavårdskurser och talat vid seminarier med själavårdstema.
– När jag sedan blev arbetslös tänkte jag: Kanske det är teologi jag ska studera, då får jag också ett yrke där jag kan använda min kallelse.
Nu inleder hon sitt fjärde studieår vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Vid sidan av studierna ska hon jobba som predikobiträde i Iniö.
Kämpade med skam
Iniö är en bekant ort för Marika Torp. Hennes släkt hade en sommarstuga i Gustavs. Den såldes år 2019 och sedan dess har hon saknat skärgården.
– Vår stuga låg på andra sidan Iniö-
fjärden, så när jag var barn gjorde vi varje sommar en båtresa till Iniö, handlade, spelade minigolf och besökte kyrkan. Det tyckte jag var mysigt!
Nu ser hon mycket fram emot att predika varannan söndag i Iniö kyrka.
Vad var det som väckte ditt intresse för just själavård?
– Det började med att jag själv led av dåligt självförtroende och kände mycket skam. Jag fick stor hjälp av själavård när jag kämpade med mina egna känslor, och då blev jag väldigt entusiastisk och ville att andra skulle få uppleva samma sak. Sedan har det mognat i mig. Jag har känt mig uppmuntrad när människor som deltagit i seminarier där jag varit med som talare berättat att de fått tröst och hjälp.
Vad skulle du säga till en människa som bär på mycket skam?
– Att man behöver vara ärlig om det som man bär på. Man måste våga öppna sig för en pålitlig människa. Jag fick själv erfara att när jag berättade om allt jag hade inom mig för en annan människa var det helande att hon också efter det bemötte mig kärleksfullt. Tidigare hade jag tänkt att om jag verkligen berättar sanningen om mig själv kommer den andra att döma eller kritisera mig.
Det är viktigt, säger hon, att vi får erfarenheter av att vi är accepterade och den vägen kan leda oss till en insikt om att också Gud accepterar oss, precis som vi är.
– Det är ju vi människor som ska vara Guds händer och fötter här på jorden.
Sin egen ofullkomlighet har hon nu slutit fred med.
– Det finns nåd för oss. Vi gör vårt bästa och Gud älskar oss hurudana vi än är. Ingen av oss är fullständig.
Marika Torp
STUDERAR: teologi vid Åbo Akademi och siktar på att bli präst.
BOR: i Lojo och pendlar därifrån till jobbet som predikobiträde i Iniö.
I Iniö ska hon göra besök och hålla andakter vid äldreboendet, skolan och dagis, göra hembesök och finnas till där det behövs. Hon har söndagsskola för barn och ordnar gudstjänster i kyrkan varannan söndag.
FAMILJ: Man, 18-årig son och två bonusbarn som är 14 och 11 år.
TYCKER OM ATT GÖRA PÅ FRITIDEN: ta hand om tre husdjursankor, tar sånglektioner och dansar bland annat zumba på gymmet. ”Jag älskar att dansa!”