Om bara några dagar får jag gå på skolavslutning då min dotter går ut årskurs sex. Tänk – det blir faktiskt den första skolavslutningen jag får gå på som förälder. I mina barns skola blir nämligen bara föräldrar till barn i årskurs ett och sex inbjudna på grund av utrymmesbristen. När dottern gick i ettan jobbade jag själv i en annan skola och kunde inte vara med, och när sonen gick i ettan var det pandemi. Så gissa om jag ser fram emot det!
Glädjen hos skoleleverna över att få lämna ett läsår eller en hel skoltid bakom sig och förväntan på en lång och skön sommar är påtaglig. Jag vet att när det blir dags för ”Den blomstertid” kommer jag inte att kunna hålla tårarna borta.
Några dagar in i juni brukar dock lyckoruset avta och jag inser att också sommaren kan kännas grå mitt i all grönska. Orosmolnen tornar upp sig.
Hur ska alla förväntningar infrias? Vilka behov har var och en? Hur hittar vi en bra balans av vila och aktivitet hemma? Hur får vi ner skärmtiden när dagarna inte är strukturerade? Trädgården riskerar att bli en börda istället för en källa till glädje. Ska vi få huset tvättat och garaget målat denna sommar? Och hur blir det med grillfesterna som jag både vill och inte vill ordna? Har vi råd med någon liten resa?
Kan jag dämpa det här fallet på något sätt? Finns det något jag kan bära med mig från skolavslutningsdagen in i vardagen?
Skolavslutningen innebär att vända blad, men det kan gälla alla dagar. Kan jag välja att också lägga orosmolnen och de orealistiska förväntningarna bakom mig? Att släppa alla förväntningar är omöjligt och inte heller eftersträvansvärt. Jag vill som eleverna kunna se med förväntan på sommaren. Avslappnat istället för krampaktigt. Och om och när jag misslyckas får jag, precis som skoleleverna, vända blad.