Varje år är det samma sak. Varje vår är det samma sak.
Ljuset återvänder och därmed infinner sig hoppet och energin efter den långa vintern. Våren för med sig längtan efter något nytt.
Inspiration. Glädje. Nytt liv. Jag älskar. Det är den bästa tiden.
På sommaren är det som om det försvinner. Den där målmedvetenheten. Tillförsikten. Ser inte så klart. Och sommaren, blomstringstiden, blir oftast en besvikelse över vad som skulle ha kunnat vara. Jag är fullt upptagen med diverse sysslor och det blir svårt att njuta. Allting har så bråttom framåt då.
Förra året var jag i Stockholm, och vi hade låtskrivarveckor. Jag skrev en sång som var behövlig just då. Refrängen lyder: ”Min själ längtar efter vattenbäckar, Min själ törstar efter levande Gud.”
När jag börjar längta efter något, efter det jag hoppas att min vår och sommar ska innehålla, så får jag i stället rikta min längtan till Gud. Det är egentligen han som kan fylla den, så att jag inte misströstar.
När jag har sjungit sången har jag blivit du med saken. Den har fått mig att känna att det är helt okej att leva ett liv som inte blir som jag hoppas och vill.
När jag hoppas, när jag längtar och mitt hopp blir ouppfyllt – då håller han i mig och jag får vänta på att han ska fylla mig.
Ifjol när jag traskade hem från pendeltåget överraskades jag av att min favoritblomma, krokus, hade växt upp i gräsmattan nära det hus jag bodde i. Jag gick närmare för att beskåda och njuta av dem där de satt så fint blommande i gräsmattan.
Till min stora förtjusning märkte jag att blommorna liksom bildade ett hjärta. Bredvid hjärtat fanns ännu ett litet hav av blommor, som också det bildade ett ”krokushjärta”. Dessa var de enda blommorna i gräsmattan!
Och jag tjöt! Woho, vad Gud var god mot mig! Han lät mina favoritblommor växa upp och bli till ett hjärta. Nej, två var det ju! Just där nära där jag bodde, bara för att välsigna och glädja mig. Så här visade han sin godhet mot mig och att han älskar mig! Wow.