Hoppet är en konstig sak. Hoppet innehåller längtan, oro och glädje i lika stora delar.
Jag längtar till det jag hoppas på, jag är orolig för hur länge eller ens om det kommer att bli, och jag kan redan vara glad över bara hoppet om att det ska bli.
Har man behövt prata väder har det funnits mycket att tala om denna ”vår”. Som alltid hoppades jag på en tidig vår. Att snön skulle ha smält bort och det blivit ovanligt varmt för säsongen egentligen genast efter sportlovet. Jag säger alltid att mänskor inte är tänkta att leva så långt norrut, inte i vårt klimat. Visst började solen sakta värma, alltid ett säkert och oundvikligt tecken på att det börjar våras. Men gång på gång har mina förhoppningar frusit, och ibland snöat bort.
På jobbet har känslorna i kyrkoåret speglat samma berg- och dalbana som temperaturgrafen och hoppet. Inför påsken jublar lärjungarna med alla andra när Jesus rider in i Jerusalem på åsnan, och faller i full förtvivlan när han korsfästs bara några dagar senare. De och jag ropar båda att ”det skulle ju inte gå så här” när snön faller efter valborg.
Jag delar lärjungarnas förvirring efter påsken och osäkra ”Vad ska vi göra nu?” när tiden går mot pingst. Jag har tagit fram motorcykeln, men har vinterdäck på bilen ännu alltför långt in maj. Den ena bilen fick sommardäck när allt verkade gå mot sommar, men jag har inte vågat köra den många morgnar i rädsla för halka efter nattfrosten.
Sakta nynnar jag på ”jag tror, jag tror på sommaren” och tittar på den sista hårt packade snöhögen som vägrar smälta på nordsidan av huset. Så här är det att leva i hoppet. Man VET att det kommer att bli bra, men vägen dit är fylld av längtan, oro och försiktiga försök till att glädjas över det som nog kommer.
Men efter alla dessa besvikelser och kalla vindar från nord har nu äntligen värmen kommit – hoppas jag.