En dag såg Annika Westergård en annons i Sydin om att Kristinestads svenska församling sökte en församlingsvärdinna.
– Jag bara kände att det här var något som jag skulle söka! säger hon.
Nu har det hunnit bli sju år på jobbet som församlingsvärdinna – men i vår är det dags för nya utmaningar. Åttonde maj är hennes sista dag på jobbet i församlingen.
Vilka uppgifter har du haft som församlingsvärdinna?
– Det är ett väldigt varierande jobb det här! konstaterar Annika Westergård.
– Det som upptar mest tid är städningen av alla fastigheter. Så är det olika matserveringar. Vi har pensionärssamlingar i Sideby, Lappfjärd och Kristinestad, med ett ställe per vecka.
Ett annat viktigt uppdrag är minnesstunderna. Där är den första kontakten med de anhöriga särskilt betydelsefull. Alla har inte varit med om att ordna minnesstunder tidigare, och allt är ovant.
– Då får man vägleda dem lite och berätta om hur det går till.
Hon har varit noga med att det ska vara låg tröskel för att ta kontakt.
– Jag brukar säga att det går bra att höra av sig flera gånger om det är något man funderar över. Man får också väldigt gärna komma på förhand och bekanta sig med församlingshemmet.
Full fart med barnen
Sedan mitten av februari har hon också haft hand om dagklubben då det behövts extra insatser där.
– Det är ljuvligt att vara med fyra- och femåringar. De är så rakt på sak!
I dagklubben kan man få användning för både filosofiska och teologiska kunskaper.
– ”Tänk om alla människor skulle förvandlas till grodor en dag. Då skulle ju alla se likadana ut!” funderade ett barn när vi gick till mellanmålet en dag. Ett annat barn frågade mig varför de säger att Gud är Jesus pappa när han hade Josef som pappa. Och som följdfråga: och så säger de att Gud och Jesus är samma person?
I juni har barnlägren på lägerområdet Jonnsborg fyllt upp hennes tid. Fyra veckor har i princip varit fulla med läger från morgon till kväll.
– Det är nästan så man knappt vet vad man heter när man har sista lägret! skrattar hon.
– Ibland har det varit storm och oväder och vått överallt. Då har vi alla varit inomhus, och det blir varmt och fuktigt och högljutt. Men det går!
Annika Westergård har haft stor nytta av sin flexibilitet i jobbet.
– Jag har hela livet varit duktig på det här med att planera om. Man får göra ganska snabba svängningar ibland när man ser att nej, det här går inte, nu får vi tänka om!
Människorna är det hon kommer att sakna mest från jobbet som församlingsvärdinna. Hon tror ändå att hon kommer att träffa många av dem också på nya jobbet – hon kommer nämligen att arbeta i kafeterian på en servicestation i centrala Lappfjärd.
Har du något motto i livet?
– Allting går bara man vill! Det brukar nog lösa sig i slutändan. Man ska inte göra problem av något som kanske inte är ett problem från början.
Annika Westergård
Bor i Lappfjärd.
Till familjen hör en sambo och tre barn.
På fritiden: sjunger i Lappfjärds damkör. ”Det är avslappnande att få fara ensam hemifrån och göra något man tycker om!”
Ett smultronställe: Storholmen i Perus, när vitsipporna blommar i början av maj.
I vår ser hon fram emot: Det egna trädgårdsprojektet som aldrig tar slut!
