Andreas Lundgren utbildade sig först till journalist, men längtade efter något mer.
Andreas Lundgren utbildade sig först till journalist, men längtade efter något mer.

"Också fast det ibland känns tyst och torrt och motigt så är Gud ändå med i allting"

BORGÅ.

Andreas Lundgren är nyanställd församlingspastor i domkyrkoförsamlingen. Som präst vill han förmedla att Gud är ändå med fast det är motigt.

19.4.2023 kl. 14:36

Efter en tid av inhopp och vikariat i Helsingfors och Borgå har församlingspastor Andreas Lundgren nu fått en tillsvidareanställning i domkyrkoförsamlingen i Borgå.

– Jag märker i mig själv att det ger ett annat lugn och en annan arbetsro. Jag har idéer, visioner och drömmar, men när jag haft korta förordnanden har jag varit lite orolig över om jag måste slänga de här idéerna för att det inte finns tid för förverkligande.

Han hann också jobba en tid i finska församlingen i Borgå. Det var en nyttig erfarenhet att se hur en så stor församling jobbar, större än någon i Borgå stift.

– En stor församling har mer resurser och då kan anställda jobba med mer specifika saker. Det kan vi inte ta efter i små församlingar, där alla gör lite av allt. Samtidigt uppskattar jag mångsidigheten i att vara en allmän arbetare.

Han jobbade med utåtriktad verksamhet, både i finska församlingen och tidigare som studentpräst i Helsingfors kyrkliga samfällighet. Om det slogs upp tält under olika jippon var han där och till exempel delade ut påskgräsfrön.

– Det ledde mig att fortsätta tänka i de banorna och ha med det i planeringen: Hur ser det här ut för dem som inte är aktiva i kyrkan? Kan vi ännu bättre tjäna dem som är medlemmar men som idag inte kommer till vår verksamhet?


Andlighet som en del av vardagen

Andreas Lundgren utbildade sig först till journalist, med teologi som biämne, och han har jobbat både som redaktör på Kyrkpressen och som lärare på lågstadiet.

– Det här kunde jag jobba med för brödfödan, insåg jag, men på något sätt längtade jag efter något större, mer av något.

Hans val att bli präst var en odramatisk blandning av en inre och yttre kallelse. Under hans formativa år blev den ekumeniska kommuniteten i Taizé viktig för honom.

– Det var en erfarenhet av en väldigt naturlig andlighet som en del av vardagen, en spiritualitet som inte på något sätt separeras från livet, den är förankrad i livet och livet i den.

Han har också tilltalats av retreater.

– Jag har utbildat mig till retreatledare och planerar att leda en retreat i Borgå nästa år.

Han kommer även att vara med på ett hörn i familjeverksamheten i församlingen, främst som bollplank.

– Det är något jag inte skulle haft så lätt för alla tider, men när jag varit pappa i två år och själv deltagit som pappa i verksamheten så känns det naturligt och roligt att delta i det arbetet.

Att bli pappa har gett nya prioriteringar.

– Det har lärt mig att sätta en annan människas behov före mina egna på ett annat sätt än tidigare.

– En sak som gjort att jag alltid tyckt om barn är att med dem är det tillåtet att leka och vara lekfull. Jag tycker det är viktigt att låta ens inre lekfullhet komma ut, att få mod att vara fjantig.


Vad vill du som präst förmedla?

– Jag kom att tänka på psalm 934 där man sjunger: Vandra med oss för vägen är lång. Överlag vill jag förmedla: Gud går med dig. Också fast det ibland känns tyst och torrt och motigt så är Gud ändå med i allting.


Vad tar du med dig av dina erfarenheter i jobbet som präst?

– Att tron är en naturlig del av livet; om den är förankrad i livet och livet förankrat i den, då blir det bra. Vart vi än går, vad det än kommer för stenar på vägen så blir det bra. Först blir det bättre och sen blir det bra.