Vi har fått följa med Jesus under påsken. Vi har fått höra via lärjungarnas munnar, via deras ögon och öron, lukt- och känselsinnen. Vi har fått höra om hur han samlade lärjungarna tätt intill sig och hur han delade brödet och vinet och sa tag och ät, detta är min kropp, detta är mitt blod, gör det till minne av mig. Hur han hängde på korset, sönderpiskad och utmärglad, frågande efter vatten. Vi har fått höra om det hopp som väcktes när lärjungarna fick höra av kvinnorna att graven är tom. Hur några lärjungar sprang dit och fick se det med egna ögon. ”Graven är tom!” Allt detta otroliga händer på bara några dagar.
Påskens händelser ringar in så oerhört många känslor och erfarenheter. Blicken har varit riktad mot korset och sedan mot den tomma graven. Nu riktas våra blickar mot lärjungarna och oss själva och vår fortsatta vandring med den uppståndne.
vi Brukar ibland ha värderingsövningar med konfirmanderna. En sådan värderingsövning handlar om att ställa sig på en linje där ena ändan står för ”ja” medan andra ändan står för ”nej”. Linjen blir då till en skala mellan ”ja” och ”nej”. Så ställer vi olika påståenden eller frågor som konfirmanderna får ta ställning till. Det brukar inte vara fråga om några lätta frågor.
Ett påstående är: Jag är beredd att ge mitt liv för någon annan. Vad skulle jag svara på det? Kanske kan jag offra mitt liv för någon nära, men hur är det för främlingen? Och om jag drar ner på ambitionerna lite: Är jag beredd att offra min tid, min bekvämlighet, mina resurser, mina pengar för någon annan? Ja, vad skulle jag svara på det påståendet … Var på linjen skulle jag ställa mig?
Jesus gav sitt liv för oss. För dig och mig. Det är påskens mirakel. Det är påskens kraft. Han gjorde det för oss. Ingen av oss kunde ta den platsen, utan Jesus gjorde det. Vi får gå fria. Sedan sänder han oss ut i världen för att tjäna och att följa hans exempel. Han sänder oss ut! Han som offrade allt.
