Sedan i fjol arbetar Tuure Viitala som församlingsmästare i Kristinestads kyrkliga samfällighet. Det visar sig att han är en man med en fascinerande arbetshistoria, som har provat på fler yrken än de flesta. I hans cv hittas uppdrag som svarvare, verkstadsmekaniker, sjöfartsofficer, fredsbevarare – och kantor.
Det hela började i den lilla hembyn Soini.
– Efter skriftskolan blev jag aktiv i församlingens ungdomsgrupp, berättar han.
Steget var inte långt till att hoppa in som vikarie för församlingsmästaren när så behövdes.
Ett intresse för musik fanns hela tiden med i bilden. Dragspelet var hans första instrument, och sedan gick han över till piano och trumpet. Efter högstadiet började han spela trumpet i Kajanalands militärmusikkår.
– Min musiklärare i skolan sa en gång att jag skulle ha en lysande framtid som schlagersångare, men det kändes av någon anledning inte så lockande för mig! skrattar han.
I stället var det den klassiska musiken och kyrkomusiken som drog det längsta strået. Han är utbildad C-kantor, och har gjort inhopp i olika församlingar, i allt från den åboländska skärgården i söder till Utsjoki längst i norr.
Vingarna prövades
Att det ändå inte blev musiken som gett honom hans huvudsakliga levebröd säger han beror på att han ville pröva vingarna också på andra områden.
– Jag var en rastlös ung man som ville testa olika saker.
Efter militärtjänstgöringen tog han examen som församlingsmästare, men sökte sig sedan till kustflottan i Åbo. Där tjänstgjorde han som sjöfartsofficer i några år. Den militära karriären fortsatte med ett uppdrag som fredsbevarare för FN, då han tillbringade ett halvt år i Golan. Det blev en period utan några traumatiska upplevelser för honom.
– Det var intressant att få uppleva en annan kultur inifrån, säger han.
Den största delen av sitt yrkesliv har han arbetat som svarvare. Det praktiska kunnandet kommer väl till pass i jobbet som församlingsmästare, där underhållsarbete av fastigheter och maskiner hör till uppgifterna. Att förbereda och assistera vid gudstjänster och förrättningar i församlingen är ett annat av huvuduppdragen.
Svenskan behövs
I samfälligheten jobbar Tuure Viitala både i svenska och i finska församlingen. Svenskan är lite utmanande för honom, som har en helt finskspråkig bakgrund. Rätt bra går det ändå, konstaterar han, då de flesta i Kristinestad kan finska.
Han suckar lite över att han inte redan i skolan insåg hur stor nytta han skulle kunna ha av språkstudierna.
– Då var det mest kråk- och trastbon som intresserade! Jag borde ju ha förstått att man behöver svenskan i ett tvåspråkigt land, säger han.
Han citerar Finlands förste missionär Martti Rautanen, som i frustrationen över språkstudierna ville kasta sina böcker ”I Rhenflodens skummande vågor”.
Om språket inte alltid varit det lättaste att ta till sig har musiken ställt sig på Tuure Viitalas sida åter en gång.
– De svenska sånger och lieder jag lärde mig i konservatoriet minns jag fortfarande! Kanske jag borde ha studerat språket via musiken?
TUURE VIITALA
Arbetar som församlingsmästare. Är dessutom utbildad C-kantor.
Bor i Kristinestad och i barndomshemmet i Soini.
Familj: fyra söner och en dotter.
Hobbyer: Skogsarbete, jakt och fiske. ”Men är det en hobby eller en livsstil?”