Jag kunde inte känna någon puls i pappas handled. Mamma hade nyss väckt mig med de förskräckliga orden: ”Du måste komma fort, pappa har dött!” Hela min värld rasade samman.
Dagen innan hade pappa och jag arbetat i skogen. Det var en fin vinterdag. Jag hade märkt att han behövde vila sig mer än vanligt. Vi hade ett djupt samtal om framtiden, om min bror som just hade köpt hus tillsammans med sin fru, om mina IT-studier som skulle ta vid till hösten. Pappa verkade nöjd och tillfreds. Det var mitt sista längre samtal med honom.
Han skulle på jobb den här dagen, och sin vana trogen hade han lagt sig på soffan efter frukost och lyssnat på morgonandakten med ett par av mina gamla hörlurar på sig. Där hade han somnat in.
När jag såg pappa ligga på soffan så insåg jag plötsligt att han egentligen inte var där längre. Hans kropp var kvar, men han själv var någon annanstans. Det var en väldigt stark upplevelse – pappa fanns fortfarande, men inte här! Jag förstod inte vad det betydde. Jag trodde inte på Gud, och jag trodde inte på något liv efter detta.
Min bror frågade mig senare om min tro, och jag svarade uppriktigt att jag inte tror på någonting, men att jag var övertygad om att pappa nu finns någon annanstans. Min bror sa vad han trodde, men jag kunde inte ta in det.
Under månaderna som följde försökte jag ta reda på mer. Jag började söka svar, och i Åbo blev sökandet intensivt.
Jag började läsa Bibeln. Ett ställe som talade väldigt starkt till mig var det här: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Hebr. 11:1) Jag behövde inte se, men jag kunde ändå vara säker på att pappa nu fanns hos Gud.
Den hösten kom jag till tro. På våren bytte jag IT-studierna mot teologi.
Bibelstället och dess innebörd har jag burit med mig sedan dess: Vi behöver inte se för att kunna tro.