Milja Westerlund är diakon i Sibbo svenska församling.

Det knyter sig i bröstet

Kolumn.

"Vad är det som får våra barn att göra varandra illa?"

8.2.2023 kl. 10:51

Jag har just träffat kommunens specialungdomsarbetare och hört om de sista våldsdåden barn emellan. Om de bara vore de sista!

Förnedrande. Hot. Misshandel. Filmande av det hela. Tyvärr vet du vad jag talar om. Barnen söker sig till en grupp för att känna trygghet, det är så som gäng uppstår. Och gängen behöver ha trovärdighet, andra ska veta att det här gänget är starkt. De som inte känner för att söka sig till gänget gör sig alltmer osynliga, drar sig undan.

Vad är det som får våra barn att göra varandra illa? Avsaknad av respekt, för andra, för barnet själv! Det fula tilltalet till alla och överallt: till kompisar, till lärare, i hemmen? Kanske det är där det börjar, det konkreta. I okärlek.

En folkrörelse för kärlek till vår nästa, så beskrivs kampanjen Gemensamt Ansvar. I år är det våld bland barn och unga som lyfts fram. Ett kärleksfullt bemötande kan göra under för den trasiga. Men sällan räcker det med endast ett sådant bemötande. Nu krävs det att vi alla modigt och respektfullt möter barn och unga, alla av dem.

Senast jag, som privatperson, gick emellan då 13–15-åringar hade gått i väg med en nioårings sparkcykel blev det läskigt. För mig, som har tillit till de unga och visar det! Jag blev satt i försvarsposition, direkt. Dessa unga kunde inte använda sig av andra handlingsmodeller än att gå till attack mot den vuxna. Om jag bara hade haft min Saapas-väst på mig, skulle de ha sett på långt håll att jag kom för att möta dem med respekt! Det blev svårt, polisen blev inblandad, det löste sig.

Barnet fick tillbaka sin scoot, men rädslan för ungdomar blir kvar hos både honom och hans kompisar. Inom några år kommer de små väl antingen att röra sig i sin egen hänsynslösa hop för att ha gängstyrkan, eller så har de gjort sig själva osynliga för att hållas undan. Min son är en av dem och båda scenarierna får mig att må illa.

För att igen ställa mig på den svagas sida framför ungdomar kommer jag nästa gång att behöva ta till modet. Visst gör du det också? Visst ska vi, unga, vuxna och gamla, möta varje barn och ungdom med en bekräftande vänlig blick och säga: Hej!

Milja Westerlund