I sociala medier publiceras ibland fina foton på barn och djur tillsammans. Ett barn kramar om en stor och lurvig hund. Ett annat leder en häst som beskedligt följer barnet. Ja, en del av dessa bilder är säkert arrangerade för att få ett postkortsfoto.
Men ändå finns det en sanning i bilderna. Har du upplevt det någon gång? Den särskilda kontakt barn och djur kan ha? Hur varsamt djuret rör sig kring barnet eller hur det tillåter det lilla barnets klumpiga försök att kela.
De två möts på ett plan som vi vuxna inte längre når. Det blev utom räckhåll när vi kom in i vuxenlivet och lärde oss att planera framtiden, se följd och verkan. Det lilla barnet och djuret lever i nuet. Allt som räknas är här och nu.
När Jesusbarnet föddes var han omgiven av djur i ett stall. Alla illustrationer över det skedda andas lugn och ro. Allt omges av ett skimmer, julens ljus. I verkligheten var där säkert ganska mörkt och kallt. Ett stall var inte det bästa stället att föda sitt barn, men det fanns inga andra möjligheter.
Djuren delade ändå med sig av sin värme och ingav kanske också en viss trygghet med sina läten då de åt. Kanske det lugnade en ung Maria som kom att uppleva det största i sitt liv, omgiven av djur. De stannade säkert upp i sitt idisslande för en stund då de hörde ljudet av ett nyfött barn.
De nosade kanske nyfiket på barnet i krubban. Lät Maria dem göra det? Var hon inte rädd? Maria visste att hela skapelsen låg framför henne där. Att det barn som hon fött skulle komma att möta allt levande på ett för mänskligheten obegripligt sätt. Varför skulle hon då vara rädd? Det här barnet var ju Guds barn.
