Jag fick nyligen möjligheten att delta i en diakoniutbildning i Manchester. Det handlade om konvivalitet, att arbeta med människor och att bygga gemenskap.
Ordet konvivialitet kommer från latinets con, med eller tillsammans, och vivere, leva. Att vi lever tillsammans. I engelskan används både convivial och conviviality, som står för det vänskapliga och gemensamma.
Vandaförsamlingarnas strategiska mål är att församlingen förmedlar ett evangelium som kallar människor till gemenskap. Verksamheten görs inte för människor utan tillsammans med människor. Vi ska öppna kyrkans dörrar så att så många som möjligt kan delta och integrera sig. Vi som jobbar inom diakonin möter människor som är i marginalerna av olika anledningar. Diakonin jobbar för gemenskap och motverkar ensamhet.
Diakoniarbetarens roll är att vara möjliggörare och coach. Jag åkte på utbildningen för att få nya perspektiv och verktyg för förändringen. Hur kan jag bekräfta människan och stöda hens resurser så att hen börjar medverka och delta i verksamheten?
Under utbildningen i Manchester fick vår grupp bekanta sig med hur församlingar och socialsektorn jobbar tillsammans med frivilliga. Det fanns lågtröskelverksamhet för människor i samhällets utkanter och för invandrare. Det var intressant att inse att allt inte handlar om pengar, utan lika viktigt är att skapa trygga platser där människor får berätta sina egna livsberättelser.
Skolning är för oss i kyrkan en möjlighet att se på vårt jobb ur en annan synvinkel, få sociala nätverk och för en stund dela livet med medarbetare från andra sammanhang. Vi fick höra hur man jobbar i olika länder. Tack vare det här samarbetet kan vi få nya metoder för att utveckla arbetet på hemmaplan på bästa möjliga sätt.
