Rune Lindblom är kaplan i Korsholms svenska församling och gillar att fira jul långt in i januari.

Nu är det jul igen, och julen varar intill …

Kolumn.

"Jag tror att vi blir lite fattigare på något viktigt när vi tappar bort advent ur kalendern och firar jul i stället."

23.11.2022 kl. 16:21

Radioprataren suckade över att behöva börja plocka ner allt julpynt, nu när julen var förbi. Det var morgonsändningen den 25 december.

Jag vet att mina konfirmander ibland måste fundera lite för att minnas att den 24 ännu bara är julafton, alltså kvällen före, och att Jesus sedan föds under morgontimmarna den 25. Så jag såg ungdomskanalens radiofadäs bara som ett tecken på hur vi flyttat fram julen tidigare och tidigare i kalendern. Vi drar alla på munnen när vi hör den första julsången i oktober och firar de första julfesterna i november. Men jag tror att vi blir lite fattigare på något viktigt när vi tappar bort advent ur kalendern och firar jul i stället.

Advent är precis vad vi behöver i julstressen och det som sedan höjer upp julen till nya höjder när tid är. Precis som när filmens musik helt tystnar under en spännande scen, så gör tystnaden att följande händelse sedan framstår som så mycket mer dramatisk. Utan pausen före blir julen också bara mer av det samma. För många har den paus som julen ofta blir i decemberstressen i stället blivit huvudsaken. Julen har blivit mera av en andhämtning än en fest.

Med barn i skolåldern och i jobbet som präst kan jag inte spara allt julfirande till efter advent, det finns julfester som ska festas, och det är inte heller nödvändigt. Men något av enkelhet och stillhet får ändå gärna prägla advent, så att det den 25 december inte känns som att julen är över. Utan att den just har börjat och nu ska här firas.

Rune Lindblom