För trettio år sedan var vi med om en tragisk händelse. Vi hade sett fram emot att vårt förstfödda barn skulle komma till världen, lyckan var stor, barnsäng hade införskaffats, alla förberedelser var gjorda, kläder var köpta, barnvagnen var utvald, far och morföräldrar var förväntansfulla. Plötsligt två veckor innan beräknad tid inträffade något som ställde allt på ända. Sparkar och rörelser upphörde plötsligt en morgon och vi for i ilfart till sjukhuset. Känslan av att vara ensammast i världen då jag blev lämnad i ett rum i väntan på besked om vad som var fel, om något. Tillbringade vad jag själv tyckte var en evighet, kommer ihåg att jag bad till Gud att allt skulle vara bra, men så var tyvärr inte fallet. Vi hade förlorat vårt barn. Vad gör man då? Det finns säkert inget enkelt svar på detta men personligen vände jag mig mot Gud som jag tyckte inte hade hjälpt oss i den svåra stund vi befann oss i.
Jag hade sedan under en lång tid ett ansträngt förhållande till tron. Sakta vände detta och jag fick med tiden en tanke om att det kanske fanns någon mening med det inträffade. Man tror att i det läge man befinner sig i där och då så finns det inte någon väg ut, och att man är den enda som drabbats av detta, hur orättvist allt är, man funderar över vad man gjort fel för att bestraffas så. Familj och vänner blir i denna situation guld värda då man till slut orkar ta tag i alla praktiska ärenden som följer efter en sådan händelse.
Med tiden lär man sig leva med det inträffade, tillvaron blir sakta normal igen och man vågar så småningom börja leva igen. Men man glömmer aldrig.
Utan någon form av tro hade nog situationen känts ännu mer hopplös än vad den då gjorde, det skänkte trots allt en stor tröst i bedrövelsen.
Björn Johansson är arbetande pensionär.
