Lena Blomstedt är ny tf diakon i Sibbo svenska församling.
Vad har du jobbat med tidigare och vilka erfarenheter kommer du att ha nytta av i ditt nya jobb?
– Jag har jobbat med olika uppgifter inom småbarnspedagogiken i över 30 år. I slutet av 80-talet blev jag färdig barnträdgårdslärare, som det hette då, men efter några år i den uppgiften lockade ledarskapsrollen mig och så fick det bli i 26 års tid. Jag har jobbat som daghemsföreståndare, chef för småbarnsfostran och som verksamhetschef både inom kommunala och privata sektorn, i huvudsak i Helsingfors.
– I alla de arbetsuppgifter jag haft har det handlat om att ta ansvar, samarbeta, lyssna in andra, se utvecklingsbehov och jobba för gemensamma mål. Det har också handlat om att lyckas och misslyckas och lära sig av sina misstag. Allt det här kan man ju sammanfatta och helt enkelt kalla livserfarenhet. Och det är ju inte bara i arbetslivet allt det här gäller, utan genom hela livet egentligen. Jag tror också att mina tidigare jobb har gett mig ett visst mod att reagera och handla, men även en ödmjukhet i tanken att ensam inte är stark. De egenskaperna tror jag behövs också inom diakonin.
Vad var det som gjorde att du ville sadla om?
– Jag upplevde helt enkelt att jag höll på att tappa glöden och kraften för att fortsätta i chefsrollen. Det är varken rättvist mot en själv eller mot dem man leder att stanna kvar då. Samtidigt fanns ett behov av få jobba närmare människan igen, på ett mer omfattande sätt. Att få en större möjlighet att ge tid för varje enskild individ jag möter och helt enkelt finnas där för dem.Då en nära person i mitt liv sade till mig att jag kanske borde bli diakon, kändes det som om en viktig pusselbit fallit på plats.
Vad har varit tyngst kontra mest givande med ditt nya jobb?
– Nu är det kanske lite tidigt ännu att svara på den frågan efter drygt två veckor som vikarierande diakon, eftersom jag inte ännu hunnit komma in i grovjobbet, så att säga.Det mest utmanade just nu är att komma underfund med hela arbetsbilden och prioritera rätt med tanke på diakonens uppdrag. Var är behoven störst?
– Den glädje och omtanke jag själv fått möta både av mina medarbetare och andra församlingsbor har gett mig en fin start. Det fungerar som påfyllnad och ger styrka att själv kunna ge vidare.
Vad tycker du är det viktigaste att tänka på när man vill hjälpa en annan människa?
– Att vara lyhörd och att bilda sig en tillräckligt bred uppfattning om vilken situation människan verkligen befinner sig i. Att hjälpa helt konkret naturligtvis, men också att också inge förtröstan och hopp.
Vilken är diakonins viktigaste uppgift, tycker du?
– Diakonin ska i första hand finnas till för människor i nöd, och den nöden kan ha många ansikten.Men jag tänker nog att diakonin också har en roll i ett förebyggande syfte. Diakonin kan jobba för gemenskap och motverka ensamhet på olika sätt.
– Diakoni uppfattas ofta som ett arbete som sker mer i det tysta, men jag tycker också att diakonin behöver vara ett språkrör för de nödställda på ett samhälleligt plan och stå upp för dem som inte själva kan höja sin röst.
Lena Blomstedt
- Bor: i Sibbo.
- Fritidsintressen: körsång, motion, umgänge med vänner.
- En viktig förebild: Min mamma, speciellt för hennes starka förtröstan på att Gud bär oss.
- Ett motto hon återkommer till: Det är nog hela Sinnesrobönen.
