Det har tagit mig nästan 40 år att inse att jag inte är den enda som inte fått plocka ihop mig själv till människa. Jag har aldrig trott det, men när jag nu tänkt tanken blir det lättare att ha överseende med andra. Men framförallt med mig själv.
En stor del av livet har jag gått i väntan på att få bli bra på något, jag har önskat att jag hade varit annorlunda – snyggare, smartare och gladare till att börja med. Jag hade kunnat sätta ner mycket tid och energi på att ändra på mig själv för att bli mer som de jag beundrar, utan att komma till ett bra resultat. Därför är jag glad att jag ”redan” i det här skedet av livet lät mig själv förstå att det inte är min uppgift att vara någon annan. Min uppgift är att vara jag. Ingen lätt uppgift precis, men vem annan skulle göra det bättre?
Det är mycket vi inte valt som format oss – vår födelseplats, vår uppväxt, våra gener och så vidare. Vi kan skylla på vårt arv, vår familj, vår skola eller våra vänner när det går dåligt för oss. Vi kan välja att bli bittra och arga. Eller så väljer vi att möta våra liv så ansvarsfullt som möjligt. Ska det inte finnas en mening med olika möten, prövningar, vägar i våra liv?
Jag har börjat tänka att Han som satt ihop mig har en avsikt med den här uppsättningen gener och egenskaper. Min uppgift är inte att ändra på den utan snarare att ta reda på Hans avsikt med mig. Så är det också med det jag möter i livet. Mycket av det som kommer på min väg kan jag inte påverka. Jag kan bli arg och irriterad över att det saktar ner farten på min raka, valda väg. Men jag kan också välja att se krökarna som viktiga inslag på livets väg – de ska lära, berika, skala av och forma mig.
Kan det vara så att den viktigaste uppgiften i livet är att ha rätt inställning? Rätt inställning både till oss själva och till det som livet för med sig.
