Jag stiger in i Helsinge kyrka i Vanda. Redan på långt håll kan jag se altarbilden med Jesus som sitter och tröstar en man som kommit till honom. När jag tar mig närmare altaret ser jag också den korta texten som förklarar altarbilden: Frid vare dig. Det är just den där lilla texten (i det här fallet faktiskt utan ”med”) som jag alltid har älskat allra mest i min barndomskyrka. Frid vare dig! Tack Jesus, brukar jag svara honom.
Hela världen – speciellt alla dess dystra skuggor (det är ju det som nyheterna mest handlar om) – faller tungt på oss genom att vi mottar allt mer information överallt och hela tiden. Till exempel antalet nyhetssändningar per dag har ökat så mycket sedan jag var ung att det verkligen känns helt löjligt. Vem behöver det här? Samtidigt har vi fått läsa att allt fler vanliga människor i arbetsför ålder inte mår bra här i Finland. Antalet mentala problem, bland annat depression, har ökat drastiskt. Det beror förstås inte endast på all deprimerande information vi måste tugga på varje dag, men de hänger nog ihop, anser jag. Något måste göras, säger de sakkunniga. Det är ju självklart.
Vi ror på djupa vatten. Vad är det som människan främst behöver när det känns som att det blir allt mer kaotiskt runt omkring oss och också inuti oss? När vi får en känsla av att det är allt svårare att hitta en stadig och bra fixpunkt i livet. Den punkten eller det området i vår själ som struntar i allt det som försöker göra vårt liv kaotiskt eller hopplöst.
Frid vare dig! Det är det som vi behöver. Vi behöver höra dessa ord – inte från en annan människa utan från Gud själv. Bara då kan det bli en omfattande frid som börjar från hjärtat och samvetet och hålls stadig i alla omständigheter. Vi vet ju inte hur morgondagen ser ut.
”Du har skapat oss för dig själv, och våra hjärtan är fridlösa tills de finner vila i dig.” (Augustinus)
