I slutet på juli publicerade Kyrkpressen en intervju där jag ifrågasatte kyrkans byråkratiska överbyggnad och bristen på tydliga målsättningar. Efter det följde en mycket liten storm i ett mycket litet vattenglas – jag fick några tiotal uppmuntrande kommentarer och det skrevs ett par insändare i vilka man menade att jag inte till fullo förstod vad jag pratade om. Möjligen gjorde intervjun att jag fick medverka i ett samtal med biskopen …
Jag tycker att spridandet av kristen tro och lära, med förhoppningen att många ska vilja leva ett kristet liv, är oerhört viktigt. Levde vi efter Kristi bud skulle vi till exempel inte kriga med varandra [den som är utan synd kastar första stenen] och vi skulle inte ha miljöproblem [vårda Guds skapelse].
För att kunna sprida budskapet i den här världen behöver vi förhålla oss till den här världens begränsningar – som alltid är mätbara i tid och pengar.
Effektivitet betyder att göra mycket med utnyttjande av lite resurser. Det är inte att spara blint och det är inte att arbeta överdrivet mycket. Det är att vara klok och åstadkomma mycket med de resurser man har. Effektivitet är att förvalta sitt pund på ett bra sätt.
Kyrkan är inget företag, för vi har inga ”kunder”. Kyrkan är inte offentlig sektor, för vi har ingen självskriven beskattningsrätt. Kyrkan är kyrka, helt enkelt. Men vi verkar i världen och behöver förhålla oss till dess begränsningar. Kyrkan behöver nu ett verkligt (och sannolikt smärtsamt) samtal om vad effektivitet betyder för just kyrkan. Om vi inte tar det samtalet nu är risken mycket stor för att vi av omständigheter utanför vår kontroll utvecklas på ett sätt som vi faktiskt inte vill.
Låt oss alltså föra samtal om effektivitet, resurser och mål på ett sätt som blir till välsignelse!
