Höstmorgon, solen skiner och löven börjar få nya nyanser i gult och rött. Något enskilt löv dinglar ner på marken, efter att ha tagit piruetter i luften. Nu är det avklädandets tid i naturen. Träden avkläds och kommer att stå nakna om en månad eller så.
Att se höstens framfart väcker till liv en låt med svenska gruppen Freda’. Refrängen lyder: ”Naken och rädd, ser jag mig själv”. Under året som gått har vi sett kris efter kris i världen. Kriget i Ukraina och energikrisen har gjort att jag ofta känt mig liten, sårbar och på sätt och vis avklädd. Coronatiden har isolerat oss och gjort oss mycket mer ensamma. Refrängen av Åsa Nyberg, Lars Peterson och Uno Svenningsson fångar min känsla under åren 2021–2022. Verkligheten har förändrats.
Mod att se vad vi är
Förändring är också något som sker inom oss. Varje dag som går är ju en som inte kommer tillbaka. Hösten handlar också om åldrande och mognad. Varje dag är ett avklädande, vi avkläds livet och sakta men säkert virvlar våra dagar som löv till marken. En dag är vi helt avklädda.
Ett avskalat träd kan vara vackert och ge en aning om fornstora dagar, med en härlig trädkrona. Vi kan också blicka tillbaka på vårt liv. Mod är att våga se vad vi var, vad vi är och vad vi ska bli.
H.C. Andersens berättelse ”Kejsarens nya kläder” berör människans kanske största rädsla. Att bli avslöjade som dem vi verkligen är, att livsbygget avslöjas som en stor bluff, och att det inte finns några kläder som skyddar. Kejsarens stora satsning är luft och ingenting.
En ny vår
I våra yrkesliv vill vi alla göra skillnad. Arbetet eller vår insats ska ha betydelse. I arbetet kan man växla mellan hopp och pessimism. I mitt eget yrke som präst och kyrkoherde har jag gillat utmaningar och problemlösning. Kyrkans nuvarande strukturer är i förändring. Jag frågar mig om man kan tolka det som ett avklädande, som också innebär en möjlighet till något nytt. Kyrkan och församlingen behöver denna möjlighet till förnyelse. Gamla löv måste falla för att det nya skall kunna födas.
De fallande löven behöver inte symbolisera hopplöshet, de kan också symbolisera möjligheter till något nytt. Hösten behövs för att våren och nytt liv skall födas. Framtiden får visa vad som kan födas ur kyrkans kris, kanske en ny vår för Kristi kropp och ett nytt sätt att vara kyrka.
