I kyrkoordningen står det att diakonin ska hjälpa där nöden är störst och där ingen annan hjälp finns att få. Efter några års erfarenhet av att arbeta i olika församlingar har jag börjat tänka att nöden å ena sidan är påtaglig och synlig, genom till exempel invandring till följd av krig eller brödköernas alarmerande längd. Samtidigt är nöden ibland helt osynlig. Den kan vara maskerad bakom perfekta leenden och fasader, yttre som inre. Men där är nöd likväl.
Ofta hör jag människor på diakonimottagningen säga att de inte förstår hur de hamnat här. Jag förstår det fullständigt bra: ibland är man i en situation då man behöver hjälp, ibland är man den som kan hjälpa någon annan. Få människor kan gå hela livet utan att ibland sträcka ut sin hand och se vem som fångar den. Jag anser att det är ett tecken på mod att man söker hjälp. Men alla vet inte om att denna hjälp finns, och däri ligger en av diakonins utmaningar.
Diakonin torde vara inkluderande för både den synliga och den osynliga nöden. Vem behöver vår hjälp och vårt stöd allra mest just nu? Vi kan inte anta att människor hittar till våra utrymmen, eller att människor alltid vet vad diakoner gör. Den osynliga nöden kan uppstå på oväntade ställen – vid samtal på stan, i matbutikens kö, vid motionstrapporna, vid daghemslämning. Det gäller att vara lyhörd för vilka människor vi har omkring oss, för vad de säger och för vad som kanske inte sägs, men som ligger där under ytan och tynger.
En av diakonins viktigaste uppgifter är förmågan att möta en människas nöd och inte rädas den. Min lärare på Diakonihögskolan sade förträffligt att en själavårdare är som en åsna, med stora öron och liten mun. Utöver dessa förmågor tror jag vi (diakoner och alla andra!) får öva oss i att ännu mer öppna våra hjärtan, och bjuda in till den gemenskap som kyrkan har att erbjuda. Där ryms både den osynliga och synliga nöden, kärleken, hoppet, allt. ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (1 Kor. 13:7). Till en sådan kyrka vill jag inbjuda, på en sådan kyrka vill jag tro.
