Jag undrar när jag har plockat hjortron senast? Och dessutom tyckt att det varit roligt? Nej, jag kan inte minnas när jag skulle ha gjort det. Men i somras hände det. Jag hade inga förväntningar när vi for ut på mossen, snarare farhågor om diverse bromsar och mygg. Men där ute på mossen fanns märkligt nog inga myggor den dagen, bara solsken och vackra blåa fjärilar som flög omkring i stillheten.
Jag såg ett hjortron och böjde mig ner för att plocka det, sedan såg jag ett till och ett till, och plötsligt såg jag många. Då jag böjde mig ner för att se bättre började en barnpsalm snurra i mitt huvud: ”Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud.”
Blåvingefjärilarna dansade runtom mig och fladdrade i väg till nästa hjortrontuva. Så generösa, precis som om de ville säga: ”Här, varsågod, ta för dig och njut av livets goda.”
Väl hemma hörde jag på radion att i år inföll Earth Overshoot Day – eller den ekologiska skuldens dag som den kallas på svenska – redan den 28 juli. Dagen markerar det datum då vi människor har förbrukat de naturresurser som jorden har möjlighet att förnya under ett år. Och det stämde till eftertanke: Vad kan jag bidra med för att förvalta skapelsen på ett bättre sätt? Tänk om ord som lagom, måttlighet och förnöjsamhet kan hjälpa oss att skapa ett gott liv som är tillräckligt? Ett hållbart liv för oss och de som kommer efter oss. Och psalmen från dagens hjortronplockning fortsatte att snurra: ”Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små, larven som kryper och myran som stretar och barn som lär sig gå. Nej, bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud.”
I höst då allt rullar på med fart igen ska jag försöka minnas blåvingarnas dans och min förundran över skapelsens skönhet och livets alla gåvor. Kanske förundran är nyckeln till hopp om förändring och en vilja att vörda och vårda vår natur?
Allt medan blomsterängen vissnar ner i egen takt för att förhoppningsvis ge nya blommor nästa vår, för binas skull.