FRÅGOR:
1. Vilka goda sidor hos kyrkan vill du lyfta fram?
2. Vad väckte och fortsätter att väcka ditt intresse för kyrkan?
Ossi Pursiainen
Korsholm. Pensionär, förtroendevald i församlingen.
1. – Församlingsgemenskapen ger tro och trygghet. Om man ser mer praktiskt på det så kan diakonin och barnklubbar vara ett konkret stöd för församlingsborna.
– Det finns latenta uttryck för att tro intresserar människor. När församlingen ordnar 50-årsjubileum för konfirmander så kommer det väldigt mycket människor. Sådana sammankomster borde vi ta vara på. Man kan också se det intressanta fenomenet att när något drastiskt händer på en ort så söker sig folk till kyrkan, man förväntar sig att kyrkan ska vara en samlingspunkt.
– För mig har musiken varit viktig och det är den för hela församlingen. Musikskolan här är speciell och många kända musiker har startat sin bana här; det har en stor kulturell betydelse. Det är något jag vill slå vakt om som beslutsfattare.
2. – Jag har nog haft en stark barnatro med mig från början. När jag var barn läste jag om hur människor gick i kyrkan varje söndag i USA, antagligen katoliker, det där stannade kvar i mitt minne. När de bråda åren med småbarn och mycket jobb var över började jag gå i kyrkan igen. En söndag sa de i morgonandakten på Yle: ”Jesus älskar syndare”. Då tyckte jag att jag passar bra i kyrkan.
Ulla-Maj Salin
Kvevlax. Pensionär, utbildad inom psykiatri, hälsovård och administration.
1. – Kyrkan finns med livet igenom, från dop till begravning. Jag ser kyrkan som en medvandrare och fostrare tillsammans med föräldrar och lärare.
– För unga familjer finns föräldra- och barngrupper, där man får en mjukstart i det diakonala och det samhällsengagemang som kyrkan erbjuder. Sedan finns dagklubben, juniorgrupper och skriftskolan. Sång och musik följer med i all verksamhet. Församlingens körer ger, förutom musikfostran, träning i att samverka och uppträda.
– Jag vill också lyfta fram diakonin. Den finns till för alla, allt från barnfamiljer till äldre. På grund av läget i samhället nu har matutdelningen en viktig funktion. Arbetslösa och pensionärer har inte alls lätt att klara sin ekonomi. Flyktingar behöver också stöd från församlingen. Diakonin ger krishjälp och samtalsstöd. När det inte finns någon annan instans träder kyrkans diakoni in. Den är bred.
2. – Kyrkan har funnits med sedan barndomen. Min familj var kyrkligt engagerad och mamma höll söndagsskola. Men det var först i 40-årsåldern jag började engagera mig mer aktivt, när jag regelbundet skjutsade mina föräldrar till kyrkan. Och så gick jag med i kyrkokören. Är man med i en församlingskör kommer man automatiskt in i kyrkoåret, från advent till domsöndag.
Niklas Lindvik
Replot. Biträdande rektor på Evangeliska folkhögskolan, musiksekreterare för SLEF, viceordförande i församlingsrådet.
1. – Jag tänker som så att kyrkan är och ska vara det som inte annars finns i samhället, stå för de värden som inte annars finns. Då tänker jag på en trygghet som ingen annan erbjuder, framtidshoppet bortom jordelivet. Jordisk trygghet och omvårdnad finns hos myndigheter och andra organisationer, och där ska kyrkan absolut vara med på ett hörn. Men kyrkan har något ännu mer att ge.
– Vi behöver uppmuntra varandra i att inte vara rädda att lyfta fram ett evighetstänk. Det kan vara knepigt att lyfta fram det här på ett naturligt sätt för att det är så onaturligt för många. Klyftan mellan samhället och kyrkans innersta lära har blivit djupare med tiden. De yttre formerna ska vi absolut forma enligt samhället och människornas behov, men den innersta kärnan ska vi vara rädda om och våga lyfta fram.
2. – Jag har vuxit upp med församlingen och kyrkan som en naturlig del av livet. Ibland är koppligen till kyrkan starkare, ibland svagare, så ska det få vara, det är en naturlig dynamik i den kristnes liv.
– Jag vill uppmuntra alla att inse att kyrkan inte är långt borta. Församlingen finns nära var och en, finns till för var och en, och man behöver inte vara rädd för att ta kontakt.
