” … och havet fanns inte mer.” Det här måste vara en av de hemskaste raderna i Johannes vision om framtiden. En av de hemskaste meningar vi har i Bibeln. Kanske jag inte vill komma till den nya värld Johannes berättar om, eftersom det inte kommer att finnas något hav där?
Ni har säkert som jag stått på någon högre plats och blickat ut över ett till synes oändligt hav. Stort, vackert, fascinerande …
Ni har säkert som jag den här tiden på året, på våren, stannat upp då ni igen har kunnat höra vågornas skvalpande mot stranden.
Ni har säkert som jag suttit en vacker sommardag och njutit av solens glittrande på vattnet, fåglar som simmar och sedan fått se den vackraste av solnedgångar då kvällen går mot natt.
Kan Gud på allvar mena att när han skapar en ny jord och nya himlar så finns inget hav mer? Varför har han gett oss något sådant vackert här i vår fallna värld att älska och njuta av, men inte sedan då han gör allting nytt?
Å andra sidan så vet vi också att havet kan vara grymt.
När stormen kommer och vågorna går höga och piskar mot stranden är vi få som går ut och njuter vid stranden. Vi vet att havets stormar har slukat många, många människor och den som inte har respekt för sjön ska inte vara på sjön.
Det är nu som det slår mig, det är inte det vackra havet som jag blickar ut över och som ger lugn och ro åt min själ som Johannes skriver om.
Havet står här som en bild för stormen som viner, vågorna som går höga och som dränker och förstör, som skapar kaos och förtvivlan. Det hav som inte finns mer är ONDSKANS HAV, ondskans alla kaoskrafter som bara vill förgöra och förstöra. Satan själv, ondskans ursprung och kraft, han finns inte där, han hör inte hemma där i det Johannes såg.
Men havet, mitt hav, med sin skönhet, vila och ro kommer att finnas på den nya jorden.
Vågornas kluckande, solens glitter på sjön, fåglarnas rofyllda simmande, allt det kommer att finnas där men så mycket vackrare och härligare än någonsin här.
