Gummistövlar ska tas av när man kommit in. Kritor används hellre på papper än på soffan. Underbyxor bärs inte nödvändigtvis på huvudet.
Det är många självklarheter hon utmanar i sitt nyfikna upptäckande av världen. Men är det faktiskt bara hon som lär sig av oss som är äldre och vuxnare?
Finns det inte också en ögonöppnande insiktskurva som går åt helt andra hållet?
Det slår mig nästan varje dag hur mycket värdefullt vi har att lära av henne. Det kan handla om att visa hur glad man blir när en efterlängtad person kommer på besök.
Det kan vara att njuta av leken så att den lilla kroppen bara dansar. Framför allt tänker jag på förmågan att leva i nuet.
När jag har avslutat arbetsdagen och tankarna hänger kvar i den hjärnsektorn hör jag tvååringens rop om att komma och leka. En liten hand drar i mig, kommer med utekläderna eller räcker mig leksaksmuffins. Kom! Ut! Leka! Mammaaaa!
Jag fastnar så lätt i saker jag tror är viktiga att göra just nu. Jag ska bara först göra undan det där och det där och det där, sedan ska jag fatta handen och se den lilla människan.
Att omfamna stunden, nuet, är förstås inte alltid lätt eller ens möjligt. Det finns många situationer då vi inte kan släppa allt bara för stundens skull. Men jag tror att barndomens nu kan öppna mina ögon mitt i vuxenlivets ekorrhjul. Jag tror att vi behöver öva oss i att se både människor och tillvaron i ögonen, att oftare vara just här, just nu. Kanske vi så kan börja ana en kraft och glädje också i vardagens små ting och rutiner?
Anna Edgren är församlingsaktiv kulturkoordinator från Åbo.