Det är annandag jul och jag står framme i kyrkan. De första tonerna av förspelet ljuder ut i kyrkan. Elgitarrens spröda klang fyller hela mig och jag andas in djupt och sänker axlarna.
Sedan öppnar jag munnen och låter de första mjuka tonerna av klassikern ”Jul, jul, strålande jul” lämna mina läppar. Jag känner hur min röst prickar precis rätt och fylls av ett lugn. Sakta öppnar jag ögonen och ser församlingen andäktigt sitta med blicken fäst på mig. Förvånad inser jag att jag inte är det minsta nervös. Jag är lugn, trygg och njuter i fulla drag av att sjunga. Mikrofonen förstärker min röst och jag kan höra varje nyans i min sång, något som vanligen gör mig orolig och stel. Idag får det mig bara att slappna av ännu mer. Jag har lagt sången och min röst i Guds händer och känner frid.
När sången är över går jag till första bänkraden och sätter mig ner. Jag känner att hela min kropp är varm, avslappnad och rofylld. Jag är helt uppfylld av en euforisk känsla och tårarna rinner ner för mina kinder.
Det är tårar av lycka och tacksamhet. Den röst som för bara ett par månader sedan var helt opålitlig och skör hade burit genom hela sången. Jag tackar Gud för att han gett mig min röst tillbaka efter fem år av att inte ha kunnat sjunga. Jag ler för mig själv och torkar mina tårar.
Framme i kyrkan står vår präst Frank med sin gitarr och framför en av sina egna sånger. Texten handlar om att vara glad och att känna sig nöjd. Vi ler båda och jag sjunger med i refrängen, och jag känner att jag är glad och jag är nöjd. Men framför allt är jag tacksam!
Kaisa Nyroos är medarbetare på arbetsprövning i Petalax församling.