– Jag är tacksam över allt jag fått vara med om, säger pensionerade diakonissan Eva Westerlund. Hon är en osedvanligt pigg 101-åring, numera bosatt på Åldersro i Lappfjärd.
Eva Westerlund hann arbeta i närmare trettio år som diakonissa i Lappfjärds församling, som också är hennes hemförsamling. Under de åren hann hon lära känna församlingsborna och besökte många hem.
– Jag trivdes med mitt arbete! Jag fick hälsa på i gårdar dit jag inte skulle ha kommit annars.
En moped tog henne ut på arbetsuppdragen i byarna den första tiden. Ganska snart inköptes en egen bil. Den kom väl till pass, för diakonissväskan var välfylld och tung.
– Jag hade sjukvårdsutbildning och kunde kanske hjälpa lite i det avseendet, säger hon anspråkslöst.
Hon vigdes till diakonissa 1953 efter att ha studerat på Diakonissanstalten i Helsingfors. Sjukvårdsutbildning och diakonistudier hörde till.
– Redan före jag kom till Diakonissanstalten gick jag mycket till de sjuka. Jag tyckte att det var svårt, men jag gick ändå. Jag märkte att de tyckte om att jag kom.
Den första tiden som diakonissa bodde hon i församlingens lokal. Mycket av tiden gick åt till hembesök hos äldre och sjuka. Diakonissan var alltid tillgänglig.
– Man fick jobba på, ledigt tog man när man hade passligt. Men semester hade jag nog en gång om året.
Eva Westerlund i sin diakonissdräkt år 1960, då systerns son döps av Rafael Lindholm. FOTO: PRIVAT
En ny inriktning
År 1972 kom den nya folkhälsolagen. För diakonissornas del innebar det stora förändringar. Diakonissorna var nu inte längre involverade i sjukvården, utan fick andra uppgifter, med inriktning på församlingsaktiviteter och grupper.
Eva Westerlund ledde bland annat symöten på olika ställen i församlingen. De äldre var fortsättningsvis i fokus, men också söndagsskolan var på hennes ansvar.
– Vi hade många barn i söndagsskolan på den tiden, kanske 20–30.
När hon ser tillbaka på sitt yrkesliv är den största känslan tacksamhet. Ändå är diakonissuppdraget också krävande.
– Allt man gör skulle man ju vilja göra bättre, man skulle vilja hitta de rätta orden …
Vad var det bästa i arbetet?
– Jag tyckte om alla människor jag träffade, och jag fick lära mig så mycket av dem! Det var ett rikt liv.
150 ÅR AV TJÄNANDE – JUBILEUMSÅRET FÖR DIAKONI
År 2022 firas som diakonins jubileumsår. I år har det nämligen gått 150 år sedan den första diakonissan, Mathilda Hoffman, vigdes i Finland. ”Syster Mathilda” vigdes till diakonissa i Viborg 1872.
Idag finns det cirka 1 300 diakoniarbetare i Finlands evangelisk-lutherska kyrka.
Ordet diakoni betyder ”att tjäna”. Jubileumsårets tema är ”För ett människo-
värdigt liv”.
Källa: evl.fi
