Det är vårvinter och jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Plötsligt händer det. Jag omsluts av värme och ljus. Solen letar sig för första gången upp över trädtopparna och in i mitt kök. Förvånat ser jag mig omkring. Brukar det vara så här ljust?
Jag klämmer in mig på den där lilla solstrimman i köket tillsammans med katterna och hunden. Nu, i detta välsignade ljus, ryms vi plötsligt alla på samma fläck. I värmen av solljuset är alla fejder för en stund bortglömda. Det som känns viktigt just nu är inget mindre och inget mer än att sitta och ta emot ljus och värme.
Någonstans tänker jag att så här är det i Guds församling också. Någon gång ibland. Väckelse. För en stund är Guds närvaro så tydlig att vi dras till honom och samlas i värmen. Vi blir så förnöjda i hans närvaro att vi för en stund glömmer att irritera oss på dem som sitter närmast. Att vara där i Guds närvaro blir det enda riktiga. Det ljuset samlar oss. Plötsligt är vi ense om detta enda – här vill vi vara. Här är det gott att vara. Det här är den bästa platsen. Den bästa gemenskapen.
Jag vaknar ur solvärmen. Solen har sjunkit ner bakom trädtopparna igen. Hunden hugger till mot första bästa katt, och borta är den trevnad som vi njutit av tillsammans. Vi skingras igen var och en till vårt. Här kan man ju inte sitta och dra sig, inte med de där i alla fall.
Och ändå såg vi något av Guds härlighet, en glimt av den gemenskap som väntar oss. Där Gud är så skön att det enda vi vill är att vara där hos honom. Tillsammans.
Erica Norrback är diakon i Kristinestads svenska församling.
