Maria Malmsten har jobbat som skolkurator i närmare tjugo år på andra stadiet, just nu i Borgå gymnasium och i yrkesskolan Careeria.
– Det har blivit mer jobb med åren. Jag vet inte om det är fråga om att det är lättare att söka hjälp eller om många mår sämre, kanske lite både och.
Hur ungdomarna mår varierar från år till år.
– Men nu finns det skrämmande många ungdomar som har ångest. De flesta är flickor. I den senaste landsomfattande undersökningen bland skolelever uppgav omkring 50 procent av flickorna att de upplever ångest. Det är mycket.
Prestationskrav är en av sakerna som triggar ångest.
– I gymnasiet är stress en orsak. Det har med hela skolsystemet att göra. Det poängteras att man måste ha så bra vitsord och klara sig bra i matematik för att komma vidare. Men förstås finns det också andra orsaker, problem i familjen eller nedstämdhet och depression.
Som skolkurator färgas man också av att ständigt möta sådana som mår dåligt, konstaterar Maria Malmsten.
– Största delen av ungdomarna mår ändå bra, det är viktigt att komma ihåg.
Den stora ensamheten
Ångest och problem har förstås också funnits före pandemin.
– Den största skillnaden är att ensamheten ökat när ungdomar inte lika lätt kunnat ha kontakt med kompisar under distansstudierna. Det är inte alltid så lätt att få kontakt naturligt när de är tillbaka i skolan igen.
Utanförskap behöver inte alltid bottna i att någon medvetet lämnas utanför.
– Det kan handla om att man helt enkelt inte hittat någon att umgås med. Då kan det till exempel kännas svårt att gå till matsalen.
Bland personalen på skolorna där Malmsten jobbar har de funderat mycket på hur de konkret ska kunna motverka ensamhet.
– Vad ska man göra åt saken? Det går inte att ordna en grupp: Kom hit alla ensamma!
En del ensamma unga står gärna med telefonen i något hörn på rasten.
– Försök se att det står en människa där, och säg hej. Det är ett sätt att visa att du ser personen. Det samma gäller arbetsplatser, sådana som kanske gör mindre synliga uppgifter.
Varningssignaler
– Det finns alltför många sorgliga exempel på ungdomar som låser in sig i sina rum hela kvällarna, är ledsna och gråter, säger Maria Malmsten.
När ens barn inte vill umgås med familjen är det en varningssignal.
– En annan varningssignal är om de varit aktiva och mitt i allt tar allt slut, de har inte lust att gå någonstans. Ätandet är också en varningssignal. Om de säger att de ätit i skolan eller med kompisar och inte vill äta hemma.
Det är jättemånga ungdomar som inte vill att föräldrarna ska veta hur dåligt de mår, för att inte skapa oro.
– Det finns också exempel på när föräldrar börjat vakta och tvingar ungdomen att ha öppen dörr till rummet, då blir situationen inte bättre.
Skolkuratorn har tystnadsplikt och tar inte kontakt med hemmet utan den ungas lov.
– Men om situationen är allvarlig och det exempelvis finns självmordstankar så har vi en skyldighet att kontakta föräldrarna.
Vad ska man som förälder göra om ens barn bara vill vara på rummet?
– Försök hitta på gemensamma saker att göra: ”Vi ska se en film, kommer du och tittar med oss?” Något som inte är så fordrande kan vara en bra sak.
– Knacka på och ge möjlighet till att prata. Men man ska inte heller tvinga sig på. Balansgången är inte lätt. Om de inte vill prata med föräldrarna kan man tillsammans försöka hitta någon utomstående som de kan prata med.
Ä lska personen, inte prestationen
I sitt jobb försöker Maria Malmsten hjälpa ungdomarna att få syn på sådant som trots allt är bra i deras liv.
– Det finns alltid något som är bra. Vi ska inte med våld ignorera det dåliga, men ändå försöka hitta ljusglimtar: Var har du det bra? Vad gör dig glad? Vad ger dig livsinnehåll? Kan vi bygga vidare på det?
Hon har stött på flera ungdomar som sagt att de aldrig fått höra av sina föräldrar att de är stolta över dem eller älskar dem.
– Det är så viktigt att säga sådant! Det är sådant vi kommer ihåg resten av livet. Och om det är svårt att säga det så försök att visa det på olika sätt.
Hon upplever att den här bristen finns också i välfungerande familjer.
– Jag vet inte var det har gått fel. Man är kanske inte van att uttrycka känslor på det viset. I stället kan det vara andra värderingar som är viktiga, som skolvitsord eller ekonomi, men man uttrycker inte att personen är viktig i sig. Det skulle vara bra att tänka på det här.
Vad ger dig hopp i ditt arbete?
– Att ungdomarna kommer och söker hjälp, att de vill prata om sin situation. Det är ett första steg och det visar att de ser att det finns en chans att livet kan kännas bättre.
– Självförtroende pratar vi mycket om, vilka styrkor de har. Först tycker de oftast att de inte har någonting alls, men när vi funderar tillsammans så hittar alla något som de är bra på. Det är sådant som ger hopp.
Att söka hjälp har blivit mindre tabubelagt.
– Vissa kommer gående till mitt rum, även om andra står i närheten, och ropar öppet: Var det nu jag har tid till dig? Medan andra hellre kommer efter att alla gått in till lektionerna. Jag tror att det snarare är föräldragenerationen som haft svårare med det här att söka hjälp.
På stan träffar hon ibland någon som tidigare gått hos henne.
– Jag blir så glad när jag ser hur livet fört dem vidare. Då tänker jag: Tänk hur situationen såg ut och hur den ser ut nu. Det är givande!