Ibland är det svårt att se på då en nära vän har det jobbigt. Jag ser tårarna, jag ser nöden, jag ser ångesten, och jag kan verkligen känna med i det svåra som min vän går igenom. Jag skulle kunna göra vad som helst för att lyfta av det svåra som tynger, men det är så lite som jag kan göra.
Telefonsamtalen blir ibland så sorgmodiga och ledsamma, och jag känner mig maktlös. Vi har nu ganska länge levt i speciella tider då ensamheten gjort sig påmind hos många av oss. Det är inte alla som orkar tänka att det efter varje natt kommer en morgon och att efter snöyran tittar solen fram igen. Det är alltför många som sitter ofrivilligt ensamma vid frukostbordet och kalendern gapar tom och innehållslös framför dem.
Vad kan jag göra för att lätta upp min väns dag just idag?
Jag kan ju inte lyfta bort det som tynger, inte heller rätta till situationen som vännen befinner sig i. Jag kan inte lova att allt blir lugnt och bra med en gång.
Det jag kan göra är att finnas till för min vän. Jag kan lyssna, jag kan erbjuda min axel att luta emot och ha en näsduk till hands om det skulle behövas. Jag kan koka en kopp varm choklad, sitta ner och bara finnas till. Det behövs inte många ord, inga djupa analyser eller genomtänkta forskningsresultat för att tankarna ska kunna bli lite ljusare för min vän och den tunga ryggsäcken en aning lättare att bära.
Det min vän behöver är min närvaro. En liten stund av min tid, då jag ser och lyssnar till vad vännen vill berätta. Min vän behöver en hand att hålla i och vill mer än gärna höra ord som:
”Jag finns här för dig. Jag vill lyssna på dig, jag vill gå tillsammans med dig en bit på vägen.”
Gode Gud, hjälp mig att vara just en sådan vän idag!
