Redan i första eller andra klassen i folkskolan hade Kaj-Gustav Sandholm bestämt sig: han skulle bli kantor.
– Jag hade varit i Karis kyrka och sett kantorn spela, och det var så fantastiskt: det var som ett flygplan hela orgeln med alla spakar och knappar, som en cockpit!
Men han hade inget instrument hemma utan brukade i stället på vägen hem från skolan sticka sig in till sin moster Edith och hitta på melodier vid hennes orgelharmonium.
– Jag minns att den första psalm jag spelade var ”Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå”, säger han.
Som tolvåring började han ta pianolektioner. Genast efter mellanskolan sökte han till Sibelius-Akademin, men hade inte tillräckliga grundkunskaper och kom inte in.
– Då blev jag rädd för alltihopa, det kändes att det är för svårt, jag klarar det inte.
Han kunde lite, men han kunde mest
I stället jobbade han vid en begravningsbyrå och blomsterhandel som ägdes av en kompis familj. Han tänkte att kanske han blir begravningsentreprenör.
Men sen fick han ett brev adresserat till blomsterhandeln i Karis. Det var från Stefan Snellman som var kyrkoherde i Kumlinge. Han saknade kantor och hade hört att det fanns en ung man som brukade öva på den lilla orgeln vid Lärkkulla.
– Jag hade aldrig varit på Åland och visste ingenting om skärgården. Men det kändes som en kallelse. Jag hade lite svårt att övertala mina föräldrar, de tyckte att hur i världen ska du fara dit när du inte vet något, och inte kunde jag ju något heller.
Men den 18-åriga Kaj-Gustav Sandholm bestämde sig för att åka. Han tog Ålandsbåten från Åbo och Snellman mötte honom med moped i Kumlinge.
– När man kommer till en liten ort som Kumlinge märker man att fast man kan ganska lite är man ändå den som kan mest. Jag växte så otroligt och blev så uppmuntrad. Aldrig hade jag lett en kör, men de hade ju en kyrkokör så det var bara att försöka.
Han har Stefan Snellman att tacka för att han följande år tog mod till sig och sökte in till Sibelius-Akademin på nytt. Den gången kom han in.
Studierna tog fyra år, och under den tiden vikarierade han mycket som kantor i Helsingfors. Alltid när han fick chansen åkte han till Kumlinge – om somrarna jobbade han som butiksbiträde i Andelshandeln där.
Att spela någon in i himlen
När han var klar med studierna ville han gärna tillbaka till Åland, men den enda lediga tjänsten fanns i Brändö, en liten skärgårdsförsamling.
– Kumlingeborna skojade med mig och sa att inte kan du fara till Brändö, de kan inte sjunga där.
Efter fem år i Brändö hade Stefan Snellman blivit kyrkoherde i Mariehamn och lockade honom dit.
– Där var jag sedan i 33 år, tills jag blev pensionerad. Och efter pensioneringen har jag jobbat i elva år med att vikariera här och där.
Har du någonsin ångrat ditt yrkesval?
– Aldrig! Mitt yrke har varit min hobby. Jag har fantastiska minnen som kommer för mig, särskilt när jag är trött eller misslyckas.
Han minns en andaktsstund i Seglinge, då en gammal dam sa om honom: ”Han kommer att spela många in i himlen.”
– Otroligt vad det värmde! Tänk om jag spelat någon människa in i himlen.
Han minns också när landsprosten Valdemar Nyman medverkade vid kantorsinstallationen i Brändö, teatraliskt slog ut med sina armar och ropade ut: ”Kära musikens ängel!”
– Kan man ha en bättre förklaring på vad en kantor ska vara?
Han påpekar att han inte kunnat vara en musikens ängel varje dag, men att han haft förmånen att jobba i församlingar med en uppmuntrande kyrkoherde.
I Mariehamn började han med något som inte var så vanligt på 70-talet: Klapp och klang-grupper för föräldrar med småbarn.
Han minns att en mamma berättade om sin dotter Ida, tre år, som satt på golvet och ”lekte Kaj” och sjöng Vi sätter oss i ringen.
– Idas pappa frågade att vem är den där Gud som du sjunger om. Och hon sa: ”Det är Kajs vän och han bor med honom.”
Han är glad över hur många barn han nådde – som mest hade han 26 barngrupper i månaden.
Och allt som han i tiden studerade vid Sibelius-Akademin har han haft nytta av.
– När jag studerade och skulle lära mig transponera tänkte jag att det kommer jag inte behöva. Men jag har ju haft så många körer så oj vad jag har transponerat! Det har jag nog behövt.
(Transponering av musik innebär att man flyttar en fras, del av stycke eller hela verk uppåt eller nedåt i tonhöjd så att de inbördes intervallen inte ändras men hela området byter tonart.)