I sexhundranittioåtta dagar har jag haft en hemlig rutin eller (o)vana. Nu är det dags för ett avslöjande och samtidigt ett tillfälle för mig att ge rutinen ett värdigt avslut.
I 698 dagar har jag vid exakt samma klockslag öppnat Vasabladets nätupplaga och följt antalet konstaterade coronafall. Jepp, jag erkänner! Vad har denna rutin bidragit med? Den har förstås hållit mig uppdaterad, väckt min uppmärksamhet för hur jag rör mig i samhället och samtidigt medger jag att den innehållit ett spänningsmoment. Nyheten visade även riktning för mitt vardagsliv, först genom att mina studier flyttade till Zoom samtidigt som jag blev hemlärare åt våra barn, och senare behövde jag anpassa mitt människonära arbete enligt rådande restriktioner. Kurser blev inställda och resor blev både ombokade och avbokade.
För en dryg vecka sen gick vårt välfärdsområde in för att avsluta sin dagliga rapportering över antalet coronafall. Efter att ha haft denna dagliga rutin i 698 dagar blev det dags att luta sig bakåt och tänka igenom det här med vanor och ovanor. Hur kan det vara så enkelt att påbörja nya vanor men så svårt att avsluta dem? Varför är det lättare att anamma en del vanor och rutiner framom andra? Vilka ingredienser är väsentliga för att fylla våra liv med nya, sunda vanor?
Det går att skönja paralleller till mitt liv som troende. Hur många gånger har jag inte påbörjat en bibelläsningsplan eller bestämt mig för att bli en mamma som förlåter och går vidare istället för en som grälar och bidrar med dålig stämning – utan att lyckas. Dessa försök till goda vanor har i slutändan lett till försämrat samvete och känslan av misslyckande. Här måste fattas någon ingrediens.
Samtidigt kommer jag ihåg ett livsskede när bibelappens dagliga vers var det enda som gav mig kraft. Den känslan vinner stort över min rutin att följa antalet nya coronafall.
Vilka ingredienser ser du som viktiga för att bidra med nya goda vanor?
LUISA TAST är diakon och bosatt i Malax.
