Lars Solvin hade tidigare femton anställda under sig. Nu driver han ett enmansföretag.
Lars Solvin hade tidigare femton anställda under sig. Nu driver han ett enmansföretag.

Han vill verkställa, men inte vara direktör

nykarleby.

Som tidigare verkställande direktör har Lars Solvin lärt sig att han vill verkställa, men inte vara direktör.

3.2.2022 kl. 06:01

– Jag tycker om tanke, ord och handling. Det är endast då vi gör något som vi kan åstadkomma en förändring, säger Lars Solvin.

Han är andra periodens förtroendevald i Nykarleby församling. När han tillträdde för åtta år sedan blev han vald till viceordförande i kyrkorådet.

– Förutom rådet sitter jag också i fullmäktige och i ekonomisektionen, säger han.

Helt oerfaren var han ändå inte när han tillträdde. På åttiotalet var han förtroendevald i Munsala församling.

– Jag var inte med många år för det blev för tjockt med arbete och allt möjligt annat. Jag hade inte tid. Annars har jag varit som en normal församlingsmedlem som gått i kyrkan nu och då.

Han är företagare och driver en liten bokförings- och konsultbyrå i hemmet i Munsala. Tidigare var han under tjugo års tid vd för Pedersörenejdens lokalförsäkring, ändå tills fusionen med Tapiola.

– Jag var också en kort tid vd på Norlic, men slutade 2013 då jag fick ett sjukdomsanfall. Jag hade kört för hårt med kroppen en längre tid så jag fick väl en form av en stroke. Det blev en ambulansfärd till Vasa, men läkarna hittade inga större fel så det var inget farligt. Det goda är att allt redde upp sig och att jag inte behöver någon medicinering. Jag lärde mig att jag inte är odödlig jag heller.

Då bildade han egen firma, ett enmansföretag.

– Jag kommer aldrig att ha några anställda. ”Itt järiväädin.” Det är så enkelt när man är ensam. Jag har varit vd så länge att jag inte längre vill ha någon under mig. På lokalförsäkring var vi femton anställda.

Vilka utmaningar ser du i församlingen?

– Den ekonomiskt största grejen är renoveringen av kyrkan i Nykarleby. Det är en stor satsning men vi har ju fått hyfsat med bidrag från kyrkostyrelsen. Församlingen har en hyfsad ekonomi med en del besparingar så vi klarar det nog.

Ekonomin är ändå stram och församlingen har sanerat lite och sålt prästgården i Munsala.

– Grundregeln för alla organisationer är att först ta in pengarna innan de kan använda dem. Om skattebetalarna blir färre så kommer de ekonomiska ramarna att krympa. Förr hade vi fyra präster, nu har vi tre. Men vi har tre kyrkor som vi ska fördela verksamheten mellan.

På sikt ser han som den största utmaningen att få folk att stanna kvar som medlemmar i församlingen.

– Tyvärr är det många som lämnar kyrkan, och det är vanligt att det är den i familjen som har högre lön som lämnar medan den med lägre lön stannar kvar. Det innebär att församlingen ger familjen service, men allt färre betalar kyrkoskatt.

Hur man ska lösa problemet ser han som en tiotusenkronors fråga.

– Det är som om samhället skulle köra förbi kyrkan på något sätt. Kyrkan borde hitta ett sätt att komma ut till den vanliga finländaren, till barnfamiljerna och 30–40-åringarna. När mina tre barn var små fanns dagklubben, och den finns fortfarande på vissa orter, men då båda föräldrarna yrkesarbetar och dagklubben är bara några timmar om dagen betyder det ju i praktiken att barnen inte kan komma dit. Dagklubben var ju en kontaktlänk till familjerna. Lyckas man inte fånga upp folket i den åldern är det svårt att göra det när de kommit upp i medelåldern.

Johan Sandberg