Till vardags jobbar Diana Lillhannus som projektingenjör vid ABB i Vasa. I praktiken innebär det att hon sköter hårdvarudesign på kontrollsystem till kraftverk. Hon trivs bra, även om branschen inte är någonting hon drömt om sedan barnsben.
– Det var mer av en slump att jag hamnade in på det. Men det är en bred utbildning, och man kan göra väldigt mycket med den.
Före studierna till elingenjör tog hon ett mellanår och ryckte in i armén.
– Det har alltid varit något jag har sneglat på. Jag är uppvuxen med två äldre bröder, så det blev ofta så att det som de gjorde ville jag också göra.
En av erfarenheterna från månaderna i armén var att det är nyttigt att gå utanför sin bekvämlighetszon.
– Jag tycker alltid att det är bra att utmana sig själv med och vara med i situationer där man inte känner någon från tidigare. Du tvingas vara med folk som du inte normalt skulle umgås med, och måste hitta en kontakt med dem till så att du kan utföra de uppgifter som krävs.
Församlingsaktiv på olika vis
Diana Lillhannus beskriver sig som jämnglad och nöjd till sin personlighet.
– Det är en tacksam egenskap – det är inte så illa att vara nöjd. Jag tänker ofta: ”Det fixar sig!” Det är sällan jag tycker att något är jättedåligt.
Kontakt med församlingen fick hon redan som barn i söndagsskolan hemma i Lappfjärd. Senare blev det barn- och ungdomsläger, hjälpledarutbildning och engagemang i ungdomsarbetet.
– Vår ungdomsarbetare Jeanette är nog den största orsaken till att jag är så aktiv. Hon ser dem som vill engagera sig och uppmuntrar dem.
Att ställa upp i församlingsrådet kändes naturligt, och hon blev invald år 2018.
– Det är bra att det också är någon yngre med! konstaterar hon.
Hur ser du på arbetet i församlingsrådet?
– Det är ett stort ansvar. Jag hade blivit informerad om vad det innebär men blev ändå överraskad över hur mycket man har att säga till om.
– Ibland kan jag undra: Ska det här verkligen ligga på mitt bord? Men det är också väldigt lärorikt och gör mig ödmjuk över allt det arbete som görs i församlingarna. Man kämpar nog med små resurser och liten personal.
Musiken sätter stämningen
Musiken är en viktig hobby för Diana Lillhannus, även om solosången numera får stå tillbaka.
– Idag sjunger jag nästan enbart i kyrkliga sammanhang. Jag har kommit fram till att jag inte trivs så värst bra i centrum.
När man sjunger i kyrkan eller församlingen sätter man mera en stämning, säger hon.
– Via sången kan jag kanske inleda en predikan, eller fortsätta att berätta något. Det handlar inte så mycket om mig själv.