Iskall decembermorgon. Med yllesockor på fötterna och håret uppsatt i stressknut sitter jag vid köksbordet. Grötvarm i magen och tacksam i själen. Mittemot sitter en riktig gullunge med bananmos i håret och ler genuint så att alla fyra framtänder blir synliga. Jag grinar tillbaka och vänder blicken mot fönstret.
Mörker och kyla. De två orden som för mig alltid stått för just november och december. Att orden har en något negativ klang är ett enkelt konstaterande.
Jag ogillar kyla å det grövsta, dock är den hanterbar tack vare varma filtar och färgglada yllesockor som några bussiga hantverkarglada tanter stickat. Jodå, det finns motgift mot kyla, ett botemedel som skyddar åtminstone till 80 procent. Beståndsdelarna heter juldoftande glögg, öppen spis och bastu.
Helt immun blir man dock aldrig. Men i dessa tider är det välbehövligt, speciellt om man är frusen som jag.
Mörkret har de allra flesta rått bot på genom diverse belysning både inom- och utomhus. Det gäller att pynta till det. Tända ljus om kvällarna för att mota bort mörkret. En ljusstake i fönstret och öppen eld i spisen. Det hjälper även att tänka varma kärleksfulla tankar, åtminstone vill jag tro att det är så.
Julen är snart här och i mitt inre råder det frid den här tiden på året. Visst reflekterar jag över söndriga relationer, världsbekymmer och trasiga grejer som jag ännu inte hunnit fixa. Det gnager inom mig, men jag väljer att låta det ge vika för tacksamheten.
Över att vi alla ändå har det rätt så bra. Att kylan och mörkret kommer att ge vika så småningom till förmån för ljus och värme. Samtidigt tinar mitt hjärta bara av att se glädjen i mina barns ögon den här tiden på året. Så det är bara att gilla läget. Och givetvis njuta av julens goda ting; stämningsfulla julpsalmer, doften av limpbak och en glitterfylld gran.