År 2019 kom att bli både det bästa och det värsta i mitt liv. Vår efterlängtade dotter föddes sista mars. Den andra juni dog min älskade mamma oväntat.
Hur handskas man med glädjen över ett nyfött barn samtidigt som man är bedövad av ett plötsligt dödsfall? Mitt svar är att jag inte handskades särskilt bra med någonting, utan bara gjorde det som var nödvändigt. Jag tog mig genom dagarna. Jag grät, samtidigt som jag gladdes så oerhört mycket över lilla dottern. Mina äldre söner måste ha haft svårt att avläsa mina känslor om dagarna. Även de brottades ju med samma känslor. Ena stunden myste vi med bebisen, i nästa stund rann tårarna okontrollerat.
Jag försökte behärska mig och lägga alla känslor åt sidan, men det fungerar inte i längden. Det var ju heller inte bra att lära sönerna att man inte ska visa känslor. Så jag steg tillbaka till ruta ett. Man måste tillåta sig att känna; sorgen kommer man inte undan.
När vi efter ett tag tyckte att vi började ha lite mera kontroll över känslorna drabbades vi av nästa sorg. Sambons moster gick bort, och en kort tid efter det även mosterns man. Det rev upp många obearbetade känslor, det var ju så kort tid efter mammas död.
Vår dotter blev blev allas tröst, och vi såg ändå framåt. Tills nästa sorger kom … Min sambos mormor gick bort, hans andra moster, min farmor, min mormor och nyligen sönernas farmor. Det började kännas som om jag hade ett helt rum fyllt av obearbetad sorg.
En dag vågar man säkert börja nysta i en sorgetrådsände. Den tiden är ännu inte kommen, men dagarna fylls ändå av glädje med vår 2,5-åring. En strimma av ren glädje i mörkret.
Så även om sorgen många gånger står som en skugga över dagarna, känner vi tacksamhet över varje positiv händelse i våra liv. Vi har firat dop, konfirmation, jul och födelsedagar precis som förr, men saknat alla som är borta. Livet måste gå vidare, man kan inte stanna i det svarta hålet för alltid. Vi tar med oss alla fina minnen av våra kära bortgångna när vi går framåt.
