JAG VAR på väg hem från en kurs och körde upp från Åbo under kvällen. Jag hade flera intensiva dagar bakom mig och var trött. Två gånger såg jag älgar längs vägen. Det höll på att bli helt mörkt och jag kände mig allt tröttare, men ännu hade jag knappt en timmes körning kvar, så jag stannade vid en servicestation. Köpte en tekopp och något att tugga på och mannen bakom disken småpratade lite med mig. Jag berättade att jag hade kört ända från Åbo och nämnde älgarna, så där som man kan göra om man märker att någon försöker vara vänlig och om man vill småprata lite tillbaka.
Kanske såg han hur trött jag var, kanske var det tanken på älgarna eller kanske bara saker man säger då man står bakom en disk med en kund framför sig. Efter att jag hade betalat sa han i alla fall ”Kör försiktigt!”. Inget mer än så, men med vad som lät som uppriktig värme och omsorg över en av alla dessa främlingar i hans servicestation. Och kanske var det bara min trötthet och något med hemlängtan längs en öde och mörk riksåtta, men denna lilla extra vänlighet där jag bara hade räknat med ett vanligt ”tack” efter min betalning, gjorde mig nästan gråtfärdig.
DEN HÄR händelsen inträffade för flera år sedan, under tiden då kurser fortfarande ägde rum på konkreta platser som man tog sig till och från, men jag kom att tänka på den igen då jag i some-flödet nyligen råkade på en dikt av Danusha Laméris som heter Small kindnesses.
Hon skriver om hur människor drar in benen så man ska kunna passera då man går genom en fullsatt rad, om hur vi säger prosit åt någon som nyser. Om servitrisen som säger ett vänligt ord då hon ställer ner soppskålen framför oss, och om bilföraren som stannar och låter oss gå över vägen. För det mesta vill vi inte skada varandra, konstaterar Danusha Laméris. ”Vi har så lite av varandra numera”, fortsätter hon. ”Bara de här små ögonblicken av utbyte. Tänk om de är det heligas sanna boning, de här flyktiga templen som vi bygger tillsammans då vi säger ’Här, ta min plats’, ’Efter dig’, eller ’Jag tycker om din hatt’.”
Ja, tänk om det heliga glimrar till också i de minsta gesterna av omtanke och vänlighet? Det tror jag.
