Då steg en man fram. Officeren tog en spade och slog ihjäl mannen. När det var över tog de överlevande kroppen och bar den med sig till den andra kontrollpunkten. Då saknades ingen spade – det hade faktiskt skett ett misstag. Budet spred sig som en löpeld: En oskyldig var villig att offra sig för att rädda de andra!
Händelsen hade en djupgående effekt på alla. De började behandla varandra som bröder. Det berättas att när de allierade styrkorna stormade in i lägret, ställde sig de överlevande soldaterna upp på en rad – fast de nu såg mer ut som levande skelett – och skyddade sina fångvaktare. De sade: ”Inget hat, inget dödande mer. Det som vi nu behöver är förlåtelse.”
Liknelsen är förstås haltande, men det finns en parallell mellan det som hände i djungeln och den kristna tron: När Jesus älskade oss så högt att han var villig att offra sig för oss, har det en förvandlande kraft på oss. Hans kärlek kan få också oss att börja förlåta. Denna förvandling ligger bakom Jesu ord i anslutning till bönen Fader vår: ”Om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”
Ställer Jesus här ett krav för att vi ska få Guds förlåtelse? Nej, nåden är gratis och fås genom tron, bara för Jesu Kristi skull. Men poängen är att granska vårt sinnelag. Om Gud förlåter oss våra fel och onda gärningar, men vi inte förlåter våra medmänniskor, kan det betyda att det står illa till med oss. Det kan vara ett tecken på att vi inte i tro har tagit emot Guds förlåtelse. Vi är som den onde tjänaren, som misshandlade och satte sin medtjänare i fängelse för att har var skyldig honom pengar, fastän han själv hade fått hela sin skuld efterskänkt.
Världen idag hungrar efter förlåtelse och kärlek. Kristus har kommit för att ge oss den. Låt den helige Ande verka i våra hjärtan, så att också vi får hjälp att förlåta dem som står i skuld till oss.
Henrik Östman är kaplan i Nykarleby församling.
