Under uppväxten i Kristinestad jobbade hon ofta på stadsbiblioteket under loven och drömde om att bli bibliotekarie. Teologin drog ändå det längre strået. Idag är Maria Sten präst och sakkunnig vid Kyrkans central för det svenska arbetet.
– Jag arbetar bland vuxna i kyrkan och med kulturfrågor. Det kan till exempel gälla bokmässan eller arbetet på språköar. Jag jobbar också mycket med frågor som gäller övergrepp och våld i nära relationer.
År 2010 blev hon prästvigd. Det betyder att hon i mån av möjlighet tar sig an gudstjänster och förrättningar, bland annat jordfästningar.
Hur förbereder du dig inför ett sorgesamtal?
– Jag tänker på att möta människorna där de är. I samtalet brukar jag be dem berätta hurdan den bortgångna var. Vilka minnen har ni? Hurdan var hen? Ofta kommer minnena fram utan att jag behöver fråga särskilt mycket. Det behövs bara någon som ger tid.
– Allt behöver inte vara så idylliskt, ibland kan det finnas konflikter i bakgrunden. Det är så som livet annars också är.
Ibland kan en präst bli ombedd att jordfästa en vän. Hur orkar prästen själv?
– Det är jobbigt att jordfästa en kär vän. Samtidigt är det ett hedersuppdrag. Jag tycker att det ligger något i tanken ”ämbetet bär”. Jag får tänka att jag är här, inte för min egen skull, utan för att jag har fått en kallelse och ett uppdrag – i sista hand av Gud.
– Vid jordfästningen av en nära vän kände jag mig konkret buren för att jag visste att andra bad för mig. ”Jag får gråta när jag kommer hem”, tänkte jag.
Hur kan vi trösta den som sörjer?
– Jag tror mycket på att vara ett lyssnande öra. Att förmedla: Nu är det din stund. Jag finns här för dig. Du får prata, och det gör ingenting om samma saker kommer flera gånger. ”Man ska inte ha bråttom i sorgehus”, sa en vän till mig.
Det kan också handla om en konkret uppmuntran i en viss situation.
– Någon kan till exempel behöva höra: Du gjorde inte fel fast du inte satt vid sängen när din närstående dog. Det är sådant vi inte alltid får välja.
Korvsoppans omsorg
Vid en traumatisk händelse kan den praktiska hjälpen vara det allra bästa, konstaterar Maria Sten.
– ”För fast korvsoppa!” sa en präst som blev tillfrågad om hur man kunde hjälpa de sörjande efter en tragisk olycka. En matkasse eller en praktisk hjälp av något annat slag är kanske ibland det som behövs.
Alla vill eller orkar inte heller prata. Också här gäller det att lyssna och visa att det är tillåtet att sörja på sitt eget sätt.
– Sorgen är olika, det är viktigt att komma ihåg.
Maria Sten
Bor i Helsingfors, har rötterna i Kristinestad.
Är präst, arbetar som sakkunnig vid Kyrkans central för det svenska arbetet.
Sysslar på fritiden med att fotografera, vattenlöpa, njuta av kulturupplevelser och umgås med vänner.
Kristinestad för mig är … hav, smala gator, trähus. Vackra hus gör något med en!
