Glenn Johansson säger att han mognat på många plan tack vare uppdraget som hjälpledare.
Glenn Johansson säger att han mognat på många plan tack vare uppdraget som hjälpledare.

Jag har blivit en bättre person

BORGÅ.

– För en gångs skull ledde grupptryck till en positiv sak, säger Glenn Johansson. Han valde att bli hjälpledare i församlingen.

28.10.2021 kl. 00:00

Glenn Johansson är abiturient i Borgå gymnasium. Före konfirmationstiden var han inte alls aktiv i församlingen.

– Jag var med på ett enda barnläger, och jag gick inte i kyrkan förutom när vi gick från skolan.

Själva konfirmationstiden var inte heller det som i första hand fångade hans intresse. Men när hans vänner valde att gå en hjälpledarutbildning i Borgå domkyrkoförsamling efter konfirmandtiden väckte det hans nyfikenhet.

– För en gångs skull ledde grupptryck till en positiv sak.

– Jag skulle vara en sämre person om jag inte hade gått hjälpisutbildningen, slår han fast.

För honom handlar hjälpledarskapet om en träning i osjälviskhet.

– Som hjälpis är ditt fokus på konfirmanderna och att de ska ha ett så bra läger som möjligt. Det lärde mig mycket om osjälvishet och att verkligen vilja arbeta för att någon annan ska ha det bra.

Via hjälpledarutbildningen blev han också bekant med ungdomsverksamheten i övrigt.

– När jag började arbeta och vara aktiv i församlingen utvecklades min tro. Alla har sina tvivel, men jag är mycket mer troende i dag.

Utveckling på många plan

Han har fått många nya vänner genom församlingen.

– Och som med all vänskap har det också format mig på många sätt. Församlingen har gett mig nya sociala kontakter utan att isolera mig från andra kontakter.

Ingen har reagerat negativt på hans församlingsengagemang.

– Jag har icke troende vänner och vi accepterar varandra i våra övertygelser.

Glenn Johansson berättar att han fått ett bättre självförtroende, dels för att han lärt sig att prata personligt inför konfirmanderna och leda kvällsprogram, men främst handlar det om ett djupare skikt.

– Det heter att man ska älska sig själv som sin nästa, men jag accepterade inte riktigt mig själv tidigare. När man är i ungdomsåren är man osäker och självmedveten, tänker mycket på vad andra tänker om en. Att vara hjälpis har gjort mig bättre på att vara mig själv, att våga visa: det är så här jag är!

Sketcherna han varit med i på lägren har också gett honom mycket, och han har uppskattat att stiga in i olika roller på scenen.

– Det har gett mig förmågan att bjuda på mig själv. Det förväntas inte att man ska ska göra det som hjälpis, men det är enklare om du kan göra det. Det fick mig ur mitt skal.

Han tycker att det råder en bra balans mellan utmaningar och ansvar för hjälpledarna på lägren i Borgå.

– Vuxna och äldre hjälpisar har lyckats skapa en stämning av att de litar på en, men att de också finns där som ett stöd om man behöver det.

– Det bästa ett läger kan ge är om hjälpisar blir medvetna om styrkor de inte visste att de hade.

Ulrika Hansson