En gång för många år sedan besökte Anders Gabriel Sundström Ålands musikinstitut efter ett tips han fått av en elev i Sverige. Skolan gjorde ett gott intryck på honom, och när han senare hörde att den hade en öppen tjänst sökte han den.
– På den vägen är det. Småningom träffade jag min fru och vi fick tre härliga barn. Nu har jag bott på Åland i nitton år.
Om man frågar honom varifrån han kommer säger han Värmland. Annars känner han sig hemma lite varstans.
– Jag känner mig som en gammaldags västerländsk romantiker. Jag är hemma i kyrkor och katedraler och med tankar från kristendomen och vårt antika arv.
Han är född år 1953 och växte upp i en värld som var indelat i ett fritt väst och ett ofritt öst.
– När Sovjetblocket föll var vi många som trodde att det goda skulle sprida sig som ringar på vattnet, men det känns nästan osäkrare idag.
Han tänker på krig och katastrofer, men också på kommunikationen på sociala medier. I en sådan värld behövs sådant som är bestående.
– Jag tycker kyrkan och dess tradition är värdefull och man behöver inte vara troende för att ha en god relation till kyrkan. Det finns en trygghet där.
Han känner ofta en tacksamhet över att finnas till.
– Vi lever i en underbar – och fruktansvärd – värld.
Till det underbara hör musiken. Den bär på en kärna av metafysik.
– Den går in i oss på ett sätt som är fullkomligt onåbart för vetenskapen. Det som händer i vårt innersta går inte att analysera, det är som när hjärtat fladdrar av kärlek.
Han har läst Gud som haver med sina tre barn sedan de var små.
– Jag har sagt till dem att den bönen är vacker och värdefull – och någon gång kan du råka ut för en situation där du inte har något eller någon som kan hjälpa dig – men du har ändå den bönen.
När terrorattacken i Stockholm ägde rum för några år sedan gick hans son i skola i Stockholm.
– Efteråt berättade han för mig att han aldrig någonsin varit rädd, men att han då blev rädd och förtvivlad. Då bad han Gud som haver och kände sig tryggare. Jag kramade honom och sa: ”Där ser du. Vad var det jag sade. Men det kan också komma en stund då du ber för att du är överlycklig.”
Anders Gabriel Sundström tänker ibland på att man förr brukade säga ”Gud välsigne dig”.
– Det tycker jag är bland det finaste man kan säga till någon. Det finns en sådan välvilja i de orden. Kanske man inte ens behöver ha en kristen tro för att säga dem. Verkligt stora musiker får efter ett framträdande ibland höra de orden. Visst är det ett gott betyg åt musiken och åt dem som yttrar orden – när hjärtat möter skönhet tar de vanliga orden slut och den urgamla frasen väcks till liv.
ANDERS GABRIEL SUNDSTRÖM
Bor i Jomala med sin familj. Felix (15) spelar cello, Arthur (11) spelar flöjt, Clara (6) dansar och sjunger i Jomala församlings barnkör. Frun Ramona spelar flöjt och barockflöjt.
Har varit pianolärare vid Ålands musikinstitut sedan år 2002, men är nu ”emeritus”.
Har skrivit en bok om Beethoven, Beethoven i Sverige, Från bisarr mästare till folkkär Ludwig, och en om Liszt, Franz Liszt– kontrasternas man.
Håller konserter, föreläser om tonsättare och musik och planerar följande bok.