Området kring Korsholms kyrka i Gamla Vasa ligger i dag ganska stilla och tyst jämfört med efterkrigstiden. Då gick barn i skola på området, åkte skidor på vintern och plockade liljekonvaljer om sommaren. Gårdfarihandlare och byoriginal var en naturlig del av livet.
– Och en bild som etsat sig fast är att byns alla hundar gick lösa. Jag minns också långa karavaner med romer som ringlade genom byn, säger Ossi Pursiainen som är aktiv församlingsmedlem och förtroendevald i Korsholms svenska församling.
Kring 300 meter sydväst om kyrkan fanns under fortsättningskriget ett fångläger för ryska krigsfångar. I dag finns bara stenläggningen kvar från byggnaderna.
– Min pappa hade blivit skadad i kriget och förflyttades som fångvaktare dit. Han pratade inte så mycket om det, men så pass mycket berättade han att jag fick uppfattningen att han var på god fot med fångarna.
Fångarna forslades runt till bondgårdar och hjälpte till i arbetet när de finländska husbönderna var ute i kriget.
– Jag har förstått att han var med vissa fångar ända till Purmo, hundra kilometer bort.
– Den väg som byggdes söderut, som i dag går parallellt med motorvägen, kallas fortfarande ”ryssvägen” i folkmun för att krigsfångarna deltog i arbetet.
Pursiainen har en känsla av att det gick lugnt till där fångarna med vakter rörde sig.
– Varken pappa eller fångarna var så intresserade av att kriga.
Pursiainens pappa kom ursprungligen från Kiuruvesi i Norra Savolax. Men han hittade en flicka från Runsor och blev kär. Paret bodde en tid i Kiuruvesi, och Ossi är född där 1947, innan familjen flyttade tillbaka till Korsholm.
– Mamma kunde inte ett ord finska när de flyttade till Kiuruvesi. Hon hade en liten finsk ordbok som hon tog sig fram med. Men hon klagade inte. Hon brukade säga att de tog väl emot henne och att hon fick så god mat att hon gick våldsamt mycket upp i vikt, säger han roat.
Olle Pursiainen, Ismo Nuuja, Esko Pursiainen, mor Etel Pursiainen och Ossi Pursiainen. FOTO: PRIVAT
Egen skidsmörja
Ossi Pursiainen ser med värme på påhittigheten som fanns på den tiden, kanske för att man var tvungen att skapa sina egna nöjen.
– Vi pojkar gjorde egen skidsmörja. Vi använde tjära, beck, harts och talg. Det fungerade faktiskt! Vi hade en variant för varmt före och en för kallt. Och min äldre bror brukade bygga raketer, han hittade alltid lite krut någonstans. Visst tjafsades och slogs vi pojkar lite ibland också, men det var inte så allvarligt.
Familjen bodde i en stuga med tillhörande bastubyggnad.
– När vi eldade bastu kom grannarna i tur och ordning och badade.
– Det finns så mycket rikedom i att folk umgicks spontant och hälsade på varandra utan att vara bjudna. Det fanns också många byoriginal som alla var accepterade som medlemmar i byn, även om de levde och bodde lite originellt.
