Tua Pasanen har upplevt församlingen som en trygghet i tillvaron.
Tua Pasanen har upplevt församlingen som en trygghet i tillvaron.

”Flickan var liten och kyrkan stor”

sibbo.

Församlingen har alltid varit en trygghetsfaktor för Tua Pasanen från Sibbo. Bland minnesvärda ögonblick i kyrkan är ett extra starkt: hennes dotter som vandrar ensam med ett ljus i en helmörk kyrka.

15.9.2021 kl. 16:55

Tua Pasanen från Sibbo gick ibland i kyrkan som barn.

– Jag tyckte gudstjänsterna var jättelånga, och det kan hända att jag slumrade lite i bänken ibland, säger hon roat.

Men kyrkbesöken satte ändå ett frö.

– Att gå i kyrkan är en tradition som kommer från mina föräldrar. Det är de som gett mig länken till församlingen. Ibland har jag deltagit aktivt och ibland mindre aktivt.

Hon uppskattar att Sibbo svenska församling haft ett mångsidigt utbud av verksamhet som passat henne och hela familjen.

– Vi bor mitt i kyrklandskapet så det har aldrig varit långt att ta sig till olika evenemang.

Familjen, också Tua Pasanens man som är finskspråkig, har deltagit i jul- och påskkyrka, i klubbar för barn och inte minst i Kyrkans Ungdoms pizzakvällar.

– Mycket har hänt i mitt liv och ibland har jag fått söka vad det är att höra till en församling. För mig är det främst en trygghetsfaktor. Jag får vara mig själv i församlingen och det ordnas evenemang som det känns tryggt att gå till.

Helmörkt i kyrkan

Ett minne som än i dag berör Tua Pasanen väldigt starkt är en stor julkonsert i kyrkan för ett par år sedan.

– Min yngsta dotter Hanna, vår aftonstjärna, fick ett stort uppdrag som inledning av konserten. Det var helmörkt i kyrkan, och hon gick ensam med ett ljus från ytterdörren fram till altaret. Flickan var liten och kyrkan stor. Det var bara hon och det lilla ljuset. Hon tände sedan ett större ljus på altaret med sitt ljus.

– Det är så fint att vi alla fick vara med om det. Jag kan få tårar i ögonen än när jag tänker på det.

Tua Pasanen hoppas att hennes barn får ta med sig något av den trygghet församlingen stått för. Dottern Hanna har ibland varit en hjälpreda för ungdomsarbetare Patrik ”Putte” Frisk och kyrkoherde Camilla Ekholm.

– Hanna ser positivt på församlingen. Inför fotot som skulle tas till förstasidan till det här numret av Kyrkpressen sa jag: ”Hanna, jag måste fråga dig en sak, jag skulle behöva din hjälp.” Då sa hon genast: ”Aha, är det Putte som har ringt?”

– Så något tar hon med sig i sin 12-åringsryggsäck.

Ulrika Hansson