Hennes ansikte berättar om smärta och uppgivenhet. Hon kom till Finland för sex år sedan. Då trodde hon att alla hennes barn dött under ett bombardemang. Några år senare fick hon veta att de lever. Idag har några av dem återförenats med henne. Kvar i hemlandet bor ännu några av barnen med familjer. De lever under mycket dåliga förhållanden. Infrastrukturen i byar och städer är sönderbombad. De har el några timmar i veckan. Det finns knappt om mat.
Hon är själv sjuk nu och hennes planer på utbildning och jobb får vänta. Vi har känt varandra i fyra år. Hon har under åren fått ett nätverk av vänner. Hon är generös och gästvänlig. Hon är tacksam för den hjälp hon får via vårt sociala system. Hon har blivit kristen.
Men ändå kvarstår det faktum att hon fortfarande lever i en tärande situation.
Vi som bor i trygga förhållanden utan krig kan inte förstå vad det innebär att vara på flykt. I nyheterna de senaste veckorna har bilderna på flyende afghaner flimrat förbi. Ännu en humanitär katastrof med människor som du och jag.
I vårt land diskuteras om vi ska ta emot människor på flykt, om vi ska ge möjlighet till familjeåterförening, på vilka grunder vi ska ge asyl och så vidare. Det är lätt att ha åsikter så länge man inte känner människorna bakom siffrorna. Då konturerna av levande människor växer fram blir åsikterna färre och mindre tvärsäkra. Då väcks i bästa fall nästankärleken i oss.
Irina Lemberg är diakoniarbetare i Borgå svenska domkyrkoförsamling.
