Inte är det förvaltningen, verksamheten, fastigheterna. Det är relationerna, den gemensamma bönen, mässan. Jag har tänkt mycket på det här de senaste veckorna.
Jag ska byta tjänst, efter tre år som församlingspastor i Mariehamn blev jag erbjuden ett vikariat som tf kyrkoherde i Lemland-Lumparlands församling. Det känns fint att ha fått det förtroendet, dessutom med löfte om att jag efter nio månader får komma tillbaka hem till Mariehamn. Det ska bli både roligt och spännande, ändå känner jag ett stråk av vemod över att lämna det som nu börjat kännas tryggt och oerhört kärt: församlingsbor, medarbetare, sjukhusets personal och patienter. Vi är våra relationer och nu står jag inför utmaningen att skapa en massa nya på relativt kort tid.
Jag tror att vår framtid som kyrka handlar om hur vi klarar av att skapa relationer, bygga gemenskaper. Gemenskap som är något annat än den där lilla hälsningsnicken i söndagens högmässa. Vi är delar av Kristi kropp, varken mer eller mindre. Vi är kallade att vara Kristi ansikte och händer. Jag tror det är svårt, nej, jag tror det är omöjligt att vara kristen på egen hand. Vi behöver varandra. Vi är utrustade med gåvor som Gud har tänkt att ska tas i bruk. Vi behöver få känna oss sedda och älskade, men också behövda. Kyrkan är inte ett ställe där vi hjälper andra. Kyrkan är gemenskap där vi hjälper varandra.
Vi kan inte bara stå i våra kyrkor och ropa kom! Vi måste gå ut och möta människor, lyssna till deras frågor och samtala om det som bränner och skaver. Hur skapar vi möjlighet till de mötena och de samtalen?
Katarina Gäddnäs är tf kyrkoherde i Lemland-Lumparlands församling.
