Ann-Katrine Burman betonar att alla slags musikgenrer har sitt värde.
Ann-Katrine Burman betonar att alla slags musikgenrer har sitt värde.

”Jag är alltid nervös innan jag ska sjunga!”

kvevlax.

– Det är otroligt att få sjunga i kyrkan. Det finns ett lugn och en rymd där, säger Ann-Katrine Burman.

18.8.2021 kl. 15:13

Ann-Katrine Burman tog sina första toner offentligt på revyscenen i Jungsund år 1979.

– Jag kommer ihåg att det var sången ”Drömmen om Emil”, i stället för ”Drömmen om Elin”, som skulle framföras, och jag var den enda som vågade sjunga den på scenen just då.

En vecka senare blev hon kontaktad av en vän som ville att hon skulle provsjunga för bandet Mash. Sedan dess har hon hållit på med musik i olika former, inte minst som dansbandssångerska i Tores i elva år. Tre soloskivor har det också blivit.

– Både profan och andlig musik ger otroligt mycket!

För några år sedan medverkade Ann-Katrine Burman i serien Skymningsmusik i Kvevlax kyrka. Konsertserien brukar dra mycket publik, som mest har 460 personer suttit i kyrkan och väntat på musikerna.

Då fick jag gåshud. Det är en otrolig känsla. Tänk: de har kommit för vår skull! Det är otroligt att få sjunga i kyrkan. Det finns ett lugn, en rymd och en otrolig akustik där. Jag känner mig så uppfylld av något som det är svårt att lägga fingret på.

Yngve Lithén, som behärskar många instrument, och Ann-Katrine Burman är ett radarpar när det kommer till musik.

– Yngve är musikalisk och jag tar det på talang. Jag kunde vara mamma till honom, men vi har ett jättebra samarbete. Han är en fantastisk musiker!

Musik som berör

Till Ann-Katrine Burmans favoriter bland andliga sånger hör ”Flyttfåglarna”.

– I orden ”när sommaren mot hösten sig vänder” kan man tolka in den vanliga höstens vemod, men också att hela livet lider mot höst. Jag sjöng den på min pappas begravning för fem år sedan.

Hon kommer också speciellt ihåg ett allsångsuppträdande på ett äldreboende. Hon gick runt bland de äldre och sjöng. En av de äldre damerna verkade inte nåbar, utan tittade tomt framför sig.

– Jag satte mig på armstödet till hennes stol och sjöng nära hennes öra, och efter ett tag började hon sjunga med. Efteråt kom hennes anhöriga fram till mig och sa: det är så länge sedan vi fått henne att sjunga.

Är du nervös innan du ska sjunga inför publik?

– Jo du, jag är alltid nervös före! Det är ingen skillnad om jag sjunger ”Flyttfåglarna” för femtielfte gången, jag är ändå nervös för att jag inte ska klara av sången, och det är spännande att se hur folk tar emot en i början. Sedan lugnar jag ner mig. Men nervositet gör också att man skärper sig.

– Jag hoppas att det inte hörs på rösten att jag är nervös när jag sjunger. Om jag står uppe på läktaren under en jordfästning skakar jag ibland i benen, men då syns det ju inte.

Hon sjunger rätt ofta under dop och begravningar, något hon upplever som mycket känslosamt.

– Det kan kännas nervöst: håller rösten till slutet eller kommer känslorna att ta överhand och rösten brista. Jag sjunger med hjärta och inlevelse, men jag får inte tänka för mycket på de anhöriga som sörjer.

Sensommarens konserter i serien Skymningsmusik i Kvevlax inhiberades tyvärr på grund av coronarestriktioner.

Ulrika Hansson