– Det verkar nog som människor är mer nyfikna på hur det är att jobba som gravgrävare än att vara målare, säger Fredrik Bengts, som gillar att koppla av från vardagen på motorcykeln.

”Jag får inte sluta känna empati”

korsholm.

Han gräver gravarna och ser till att vardagen kring begravningsplatserna rullar på. Möten med människor i deras sorg har lärt honom något om ödmjukhet och att våga prata om sina egna känslor.

5.8.2021 kl. 08:30

– De bästa arbetsdagarna är när man märker att man faktiskt gör skillnad. Jag kanske hinner prata med någon som behöver prata, säger Fredrik Bengts.

För tolv år sadlade han om från att vara egenföretagare och jobbar nu vid Korsholms kyrkliga samfällighet, där han ansvarar för begravningsväsendet och fastighetspersonalen. Dagarna är varierande: praktiska uppgifter varvas med administration och telefonjobb.

Just den här morgonen nås han på begravningsplatsen i Kvevlax. Sommarsäsongen innebär mycket att göra på begravningsplatserna och Fredrik Bengts har varit på jobbet sedan före klockan sex.

– Det praktiska arbetet tar aldrig slut, konstaterar han. Men det är nog många gånger viktigare att man vårdar den mänskliga sidan.

Spontana människomöten är en del av jobbet. Människor som ser honom på området kommer fram med en fråga eller ett ärende. När han kan vill han gärna ge av sin tid, för han tänker att det kan vara viktig för någon.

– De kanske just i det ögonblicket behöver någon att prata med. Det känns bra att få det förtroendet. Jag försöker förvalta det och ge den tid de förtjänar.


fakta: Fredrik Bengts

54 år. Bor i Vörå, kommer från Övermark.

Gift med Maria, har två vuxna barn.

Lyssnar på i jobbet: Musik, ibland poddar.
– Och ibland lyssnar jag bara på tystnaden.

På fritiden: Är aktiv i kommunalpolitiken. Tycker om att vara utomhus. Kör gärna motorcykel.
– Det är mitt happy place. Det är i den stunden jag kan lämna bort allt annat.

Trivs bäst: Hemma. ”Mitt hem är min borg”, är ett talesätt som passar honom.

Kan inte sörja andras sorg

– Ibland är det tungt. Det kan vara väldigt tunga grejer man hör eller ser. Men nånstans är det också det som gör att man växer som människa och kanske får en större ödmjukhet, säger Fredrik Bengts.

– Jag har konstaterat att jag inte kan sörja en annans sorg, för då skulle jag gå under själv. Men jag får inte sluta känna empati.

Han möter människors sorg, inte bara den färska utan också den sorg som ligger kvar många år efteråt.

– Bitterheten också, att inte livet blev som det var tänkt.

Han har många gånger hört någon som mist en partner tala om allt det de planerat ihop, allt de skulle göra.

– Jag börjar själv tänka på att jag behöver vara bättre på att ta vara på den här dagen.

Han har lärt sig att alla reagerar på sorgen på sitt sätt: det finns de som gärna pratar, de som vill fly undan, de som blir arga.

– Det är olika sätt att orka leva vidare.

När det är ett barn eller en ung person som dött är det svårt.

– Det fastnar på djupet.

Har erfarenheterna i jobbet gjort det lättare att handskas med sorg i ditt eget liv?

– Jag har funderat på det själv. Jag tror inte det. De sorger jag upplevt har varit precis lika svåra som jag sett att andras varit. Men jag tror att jag har lättare att prata om mina känslor än jag hade tidigare. Det var många år jag inte förmådde att gråta.

Brukar människor vara intresserade av att höra om vad du jobbar med eller tycker de att det är obekvämt att prata om?

– Både och. Många är intresserade: Hur funkar det vid ett dödsfall? Hela den praktiska processen.

Han får svara på frågor som vad som är skillnaden mellan en minneslund och en urnlund.

– Samtidigt finns där kanske en djupare nyfikenhet, som de inte riktigt alla gånger själva kan sätta fingret på.

Emelie Wikblad